jag sitter i ett rum där väggarna krymper,
där tiden flyter baklänges,
och varje andetag är ett svek mot viljan att försvinna.

jag räknar sprickorna i taket,
som om de vore dagar kvar att överleva,
men jag tappar räkningen efter tre.
jag bryr mig inte.

kroppen är en trasig möbel ingen längre vill laga,
ögonen stirrar tomt i mörkret utan att se,
hjärtat har slutat be om nåd.

ingen ringer.
ingen frågar.
ingen vet att jag redan är borta.

ångesten är inte ens dramatisk längre,
bara en varm filt jag drar över mig,
när ensamheten blir för kall.

jag skriver namn jag inte minns på väggarna,
hoppas någon gång vakna i en värld,
där smärta betyder någonting igen.
men även drömmarna har svikit mig nu.

och ärligt talat,
det gör inte ens ont längre.

det bara... är.