jag rör mig mot de oändliga skogarna
utan tid där den huvudlösa flickan sitter i
sitt ljusa nattlinne vid en tjärn 
som slutligen mörknat mellan
stammarna, hon skriver dikter om
kreaturen och blodpåsarna som hänger i
dessa kreatur, varsamt fästa i deras
muskulösa halsar som glänser i mörkret
hon skriver om den vita hettan i
de terapeutiska verktygen, de som ligger
begravda i det mjuka flugköttet
intill ett par gula gummistövlar i farstun

::

man kan vandra genom en skog av muskler
och blodpåsar som hänger i träden,
som ett leende, som ett odefinierbart
gult ljus, att koppla i vackra gummislangar
och leda genom kreaturens muskulösa halsar
ner till poesin och Paul Celans grå hjärnrötter

 ::

förvildad och osäker sitter bödeln i den
ljusgröna bersån med barnen och
gemenskapen, och de underbara doktrinerna
som lyser som levande insekter
och fuktiga larver i deras ljusa, lockiga hår

::

det finns ingenstans att ta vägen
förutom i kärlekens injektioner
av underbart slaveri, och möglet
som faller skönt över det vita gräset