I natt drömde jag om dig igen, om lägenheterna och bråken.
De lugna partierna coh de inte fullt så lugna. Jag drömde att
vi blev ett par och att våra respektive familjer inte alls kunde,
inte blev sams var och en på sitt håll godkände vår relation.

Jag drömde att vi blev ihop igen, att vi var osams och ville
vara isär. Och när vi var isär kunde vi inte vila i det på var
sitt håll utan bara tänka på det, på varandra och verkligen
sakna varandra. Men mest förstås sakna när det var bra

eller när det var som mitt i en storm. Jag lyckades drömma
om början och attraktionen, om början av det som skulle bli
en rad av öppna sår. Av hur dina syskon och mina syskon där
verkligen kämpade med att låtsas som om det regnade när

vi sågs. Ingen annan verkade ha något emot oss. Det var just
det där att de insåg och att vi borde, hade de inte bara åsikter
om, det var som om det låg i luften, som om det var två lag i
någon serie i sport. Där 'släkterna' skulle ha legat i luven på

varandra. Med oss i mitten som ett jäkla skavsår. Just så, som
om det hängde mera på vad andra tyckte och kände. Det och
annat, öppnade sår som hade svårt att läka. Till och med nu,
fast det var så länge sedan, bara att vi fortfarande umgås.

Som om det vore farligt, som om det låg en fara i att vi alls sågs.
Jag drömde om dig i natt igen och det gjorde så ont. Det var en
plåga att allt revs upp igen och att vi försökte var och en på sitt
håll, att få det att fungera. Hela tiden så som motarbetade, av

människorna omkring oss. Att ingen av oss 'dög' år varandras
familjer. Det var som ett slags hatets dimma, vilken omvärvde
oss och bara blossade upp eller låg och pyrde, som en aldrig
slocknande skogsbrand. Jag drömde om dig i natt igen och

striden böljade fram och åter. Det var verkligen perioder med
lugn mellan de där ögonblicken av krav. Av missnöje och där
ömsesidig önskan om mera, någonting mera, fast ingen visste
hur. Jag hade en gammal låt om 'paradise' i huvudet då jag

vaknade och jag var alldeles svettig av fasa, att något kunde vara
sant. Men som tur var, det hade bara varit en dröm. En av många
mardrömmar om strider som nu lagt sig och låg långt tillbaka
i tiden och borde få ha brunnit ut. Om det bara inte varit för

att branden och bränderna som brann på ömse sidor under den
tiden, ännu inte brunnit färdigt. För att vi träffas ännu som ett
slags vänner, goda vänner, fantastiska vänner och att vi alls som
bryr oss. För vi har ju fortfarande familjerna, syskons bitterhet.