Jag träffar folk som ingen ser
livet tär
orka med…
ingen har någonsin sett dig
vi finns inte längre
vi har glömt bort att leva
leva
som man bör
ibland
Ser jag folk i skogen
som inte finns
dem pratar med mig
jag försöker
jag lovar
jag försöker
att inte lyssna.
Jag kan inte dela med mig av min lycka som du gissat
jag har ingen
inget att ge
bara bedrövelse…
Jag har träffat folk i stenar
dem var snälla
vi prata om saker
som inte finns
träden gav mig ord
men jag tappa dem
och skämdes i flera dagar..

Till slut såg jag dig
rådjursögon med dödlig blick
drar in mig som fisken på kroken
ingen chans att sprattla sig fri
bara ge upp
och se hur det blir
tanken på det gör ont
tanken på något gott gör ont
tanken kan förgöra mig
äter upp en
inifrån
ut.
Försvunnen tillvaro
jag trevar efter en längtan
som inte finns
som folket ingen ser
folket som pratar med mig
dem säger inget gott
dem säger det finns inget gott
allt är slut
nu är det bara
bara
Tyst…
… …
—

Går det att hitta tillbak till gamla dar
försvunnen tillvaro
en bättre tid
har inte funnits
bara nu
minnena försvinner
tar slut
äts upp av tidens spår
spottas ut
förvsinner sakta
som om ingenting funnits
någonsin...

Men ändå har jag en aning om att det finns där
någonstans i skymundan
instoppat i ett litet hörn längst bak i rummet
jag har inte städat på länge
inte på något sätt
jag tänker se hur det blir
gör det lite mer på känsla
om man ens kan kalla de det
att förnedra sig själv är en hobby för mig
oavsett om jag vill det eller ej
omfamnnar det mig
kan inte slita mig fri
ett måste för att finnas till
livet bygger på lögner som blir till sanningar
och allt däremellan suddas ut
som vi
till slut
inte orkar gå nå mer
då sätter jag mig ned
under ett träd
och
andas
.ut.
en sista
.inandning.
exploderar
jag
. ut .