På bårhuset är det en uppsluppen stämning.
De döda lyssnar på John Lee Hooker och stortrivs. I det levande samhället vimlar det
av död. Man ser döden i folks ansikten.
All den förtvivlade kärleken som ligger i
garderoben i fosterställning med panikångest
medan riksdagen fortsätter med sitt tomma babblande och skiter i fattigsvenskarna.
Det var så skönt att dö säger en hederlig medborgare, att äntligen slippa världen.
Kremering och den fridfulla minnerslunden.
Det flyger hundratals fiskmåsar i riksdagen.
Vad dyrt det har blivit med maten säger en ensamstående mamma som för en orättvis
kamp för att ha mat till sina barn och för att hon ska råd med nån fritidssysselsättning till sina barn. I Djursholm så är tvärtom ett flöde av pengar. Men alla ska vi dö en vacker dag och ligga på bårhuset euforiska och sjunga ABBA. Statsministern och hans helt otroliga kärlek, medkänsla och solidaritet. Allt kommer att sluta med de sista ordern på dödsbädden.
Den mysiga döden ligger etta på svensktoppen med låten Döden ger mig bra vibrationer.
Hemma hos döden är det OK att vara svag och slutkörd. Hemma hos döden dansar vi jitterbugg och dricker grogg och bara är oss själva. All den kärlek vi aldrig fick i livet får vi hemma hos döden och en underbar frid. De vanvårdade barnen som äntligen får jubla tillsammans med riksdagsledamötena som befinner sig i kärlekens flow av klarsyn. Hela samhället som förändras i dödens ömsinta närvaro. Döden smeker dig på kinden med två ögon som ser, känner och älskar dig. I Sveriges stolta riksdag springer man omkring nakna i exalterad extas. Döden sjunger en blues av John Lee Hooker tills klasskillnaderna sjunker.