Möter mig själv i hallen.
Min skugga går förbi.
Innan hon går förbi mig.
Hon ger mig mitt hjärta.
Jag tar varsamt emot det.
Kupar mina händer
som om jag skulle ta emot
en skadad fågelunge.
På sätt och vis stämmer det.
Jag tog emot mig själv.
Mitt trasiga jag.
Ett sargat inre.
Jag följer mig själv med blicken.
Skuggan har för länge sedan gått förbi.
Jag hade så många svar.
Önskar hon ställt mig några frågor.
Jag bara står här.
Min kropp av svart marmor.
Min aura av 24 karat guld.
Det känns som jag är mig själv nu.
Det tog många år att komma till insikt.
Nu välkomnar jag natten.
Fastän jag inte gillar mörkret.
Men stjärnorna.
Stjärnorna älskar jag.
Som jag älskar palmer.
Längtar till att någongång se palmer igen.
Jag ser skuggan återkomma.
Jag går fram till mig själv.
Med bestämda rörelser jag tar mitt hjärta.
Kastar det åt de vita tigrarna.
Skuggan ler och går därifrån.
Och jag blir ensam kvar.
Mina händer bär inte längre den skadade fågelungen.
Allt som finns kvar är tårar ingen någonsin ser.
Men saknaden river upp tusen och åter tusen ärr.
Men jag ska vara stark.
Det lovar jag mig själv.
I natt.
Vitsipporna drömmer sig bort.
När allt jag vill är att somna i din famn.
Där allt är tryggt och fyllt med kärlek.
Jag dagdrömmer vidare.
En dag. Kanske.
Sov du vildrosblad.
Doften av dig är allt som finns kvar.
Saknar dig redan.
Adjö min vackra fjäril.
Adjö.