De otröstligas färg

Att skrika sitt högsta
Så lungorna bultar, så stämbanden spricker
Utan att bli hörd

Smärtan färgar kroppen till de otröstligas färg

Hjärta brister som det vissna trädets grenar och med sig forsar tårar, likt vårfloder

Att skrika sitt högsta
Ta i från tårna, så benen skakar
Tills gråtens plåga hörs i rösten

Att känna kroppen långsamt bli färgad till de otröstligas färg

Hurdan den färgen nu ser ut.

Färgen som på det yttre inte syns
Men på insidan tynger som sten
Som förvandlar alla vackra tankar till mörker och aska

Inom mig blir vårfloder till hav

Det vissna trädets grenar som aldrig blev en del av vår jord, det som istället blev aska

Att skrika sitt högsta


Utan att bli hörd