Visst känner jag Lisa,
slupen som skeppade järnmalm till Kärra
för vidare transport mot Lerbäcks hyttor.
Hon som läckte
och därför kallades ”Pisse-Lisa” i sin ungdom,
och som sänktes innanför holmen
alldeles invid bryggan
som nu är rest
över hennes sista malmlast
likt ett minnesmärke,
eller kanske snarare överslätande,
som ett avstamp för glömskan.

Hur många gånger har jag inte
smekt hennes linjer med blicken;
uppmätt hennes spant
med försiktiga årtag, och undrat
över hennes sammanhang?
Och för att ställa det hela på sin spets:
hur många vrak ligger inte där egentligen,
outforskade, på bottnen av ditt
gröna öga?

Som de sista Hargepesarna,
råbockarna som stävade norrut
utanför Stora Röknens udde
och förliste den där vinterdagen
i en plötslig storm.

Jag funderar över dem ibland
där de ligger i det glasklara vattnet,
på bara några meters djup,
synliga men ändå onåbara,
likt pockande svar på oställda frågor.