Jag går där, mitt i bruset,
en mjuk själ i en värld som glömt att lyssna.
Med hjärtat öppet – fast jag blöder ibland,
för jag har lärt mig: kärlek är ett val,
även när det gör ont.

Jag har famlat i tystnad,
gråtit i ensamhetens famn,
men också skrattat med himlen i blicken,
när Gud viskat mitt namn
genom vinden, genom människor, genom mig själv.
Jag är inte perfekt,
men jag är hel i min trasighet,
för varje sår har blivit en dörr till förståelse.
Jag bär min tro som eld – inte för att bränna,
utan för att värma.

Människor säger att jag ger mycket –
men det är så jag andas,
när jag lyfter andra, lyfter jag mig.
Och ibland känns livet som ett flygplan
– man behöver en andrepilot.
Men jag har lärt mig flyga i storm.

Det här är jag:
en poet utan förklaring,
en själ som älskar djupt,
och tror att det goda vinner – till slut.