Jag heter Sirpa Saukonen och under hela grundskolan var jag extremt mobbad och bar mitt kors genom ett urballat och fullständigt misslyckat liv. Utslagen i en kommunal bostad sitter jag och känner konstant att hon har absolut ingenting förutom mina älskade två katter. Mobbingen som fortsatte på mina arbetsplatser Jag var invandrare i ett absurt Sverige som det inte gick att leva i. Självhatet, knarket och prostitutionen. Barndomen en ökenvandring med två avstängda och tysta föräldrar. Lillebrorsans självmord, mobbad och utfryst också han i det nya kalla och hårda främmande landet. Ursprung Finland. Att få huvudet nedtryckt i en äcklig toalett som spolas varje dag och att få huvudet dunkat i golvet. Mina plågoandars utstuderade hat. Föräldrarna och skolpersonalen, mobbade de också, som ignorerade och tystade ned allting. Rektorn en skräckslagen sjuk fågel instängd i sin förljugenhets bur och som gav ett övertygande sken av att skolan är en riktigt fin skola där alla elever trivs. Han tafsade även på flickorna. Maktlösheten och den tunga förnedringen som satte sig psykosomatiskt som en utmattning i kroppen. Föräldrarnas surrealistiska icke-existens. Storasyster gick det på ett mirakulöst sätt alldeles strålande för. Hon blev en framgångsrik advokat. Hon ville inte ha kontakt med mig eftersom jag ansågs alldeles för självdestruktiv och olämplig att umgås med. Jag brände ned min jävla högstadieskola en natt men åkte aldrig dit för det. Jag sitter och stirrar in i TV:n som är en av få goda vänner och naturligtvis mina två älskade katter William och Sture. Vem ska man hata om inte sig själv som har skapat all misär och allt kaos. Personal från boendet kommer med min lunch. De är snälla och respekterar mig. Jag skriker rakt ut ibland i tio minuter. Jag sitter utanför ICA och tigger av folk, att de ska köpa någonting åt mig så att jag får känna mig älskad och omhändertagen. Ensamheten är förödande. Hur jag brände ned det förra boendet när kommunen nonchalerade mig när stugan behövde fixas och underhållas. Straffet blev rättspsyk och en alldeles för kraftig medicinering med antipsykotiskt under två år vilket gjorde mig till en zombie. Det är den välsignade tiden i början av maj men det skiter jag i. Samhället är i mångt och mycket sjukt. Jag fyller 60 år på måndag. Idag är det lördag och jag måste upp till affären och handla mat men jag är så utmattad i kroppen. Det måste bara gå på något vis. Det bästa vore ju att få somna in och dö men vem skulle ta hand om katterna då? Mamma och pappa var som två UFO:n i Sverige. De jobbade stenhårt och dog relativt unga. Trakasserier var de utsatta för av den vidriga nationalisthögern. Hur de grymma klasskamraterna skrattade åt oss finlandsbarn när vi inte kunde prata svenska. Barn kan också vara fascister. Jag hade aldrig några kompisar som barn. Jag vet inte vad jag sysslade med på fritiden. Hade en underbar guldhamster som hette Sven. Han var min ende vän. Allt som kan gå snett i mitt liv har gått snett. Jag har verkligen varit dum mot folk. Människor som har försökt att trycka ned mig. Doktorn som övermedicinerade mig hennes lyxiga hus brände jag ned vilket resulterade i 10 år på rättspsyk fast på ett sjukhus i Örebro som var som himmelriket att vistas på. Jag längtar ofta hem dit och den snälla och professionella personalen. Men det blev platsbrist där och jag ansågs vara mogen att skrivas ut. Så jag hamnade i det här boendet. Jag har inget riktigt liv men jag har ju mina härliga katter och personalen att växla några ord med då och då. Barn som skriker glåpord efter mig när jag går med min rullator som om jag var en idiot. Jag väntar hela dagarna att jag ska få lägga mig och sova tillsammans med katterna. Dagarnas öken. TV är en skön gemenskap och att lösa korsord. Är inte alla människor hungriga efter ömhet? Så fort som jag i min uppväxt visade mig svag så blev jag överkörd. Så fort jag mådde dåligt så åkte jag på stryk av mina föräldrar och min storasyster. Först när man befinner sig på botten av tillvaron så kan man börja att reparera skadorna. Man är så desperat och ödmjuk i det läget. Man kommer inte undan och gör man några misstag till så blir man med största sannolikhet psykotisk.
I superakut brist på kärlek kan stoppa i sig vad som helst och göra precis vad som helst. De mänskliga behoven som måste tillgodoses och alla substitut är OK. Dör man så spelar det ingen som helst roll. Min katt William är så tillgiven och kärleksfull. Jag tar bussen upp till stan ibland och sätter mig och sjunger och tigger. Vissa människors blickar säger: gå hem med dig din äckliga psyksjuka kärringjävel för Örebro är en fin stad! Då klämmer jag i med Så länge skutan kan gå. Sen sätter jag mig och äter en bakelse på konditori Wasa där personalen alltid är shysst och vänlig. Jag har ju faktiskt ett slags liv. Ljusglimtar i tillvarons mörker. Barn och äldre dras till och vill gärna stanna och prata. Det spöregnar på väg till bussen hem och en äldre man sätter sitt paraply över mig. Sånt beteende är äkta kärlek. Det är någonting med min blick och mitt sätt att vara som attraherar vissa personer. Jag är övertygad om att det är för att jag har Jesus Kristus levande i mitt hjärta. Människor behandlar varandra så illa och så blir de förvånade att konsekvensen blir psykisk sjukdom och hackar man ännu mer på de som är psykiskt sjuka tills enda utvägen är självmord. Varför kan vi inte bara älska varandra och känna glädje över det? Sture har fångat en fet råtta som han smaskar i sig.
Åtskilliga människor vill till varje pris inte kännas vid sanningen för det är förenat med så mycket skuld, besvikelse och pinsamhet. Kärleken ligger ofta i underläge. Svaghet är en skam och gör folk livrädda. Kärleken som stängs av och se vilket sorts samhälle vi har. Annorlunda får man inte vara för då är det dags för akutpsyk. Samhällsmaskineriet bara måste snurra på och konsumtionen hållas gång. Sånt skitsnack att vi människor har en själ hör hemma på akutpsyk. Acceptera verkligheten som den är. Så där brukar jag tänka när dagarna känns som en evighet. Är det något bra på TV ikväll, det är väl den viktiga frågan. Sverige mår inte så värst bra. Jag känner det som en utmattning i min kropp. Det är och har varit alldeles för mycket våld och annat negativt. Vad ska man göra? Det finns bara två alternativ: kärlek och sanning.