i rummet ligger en gummidocka
som ser ut som Lars Norén
det är en vacker gummidocka
mitt inre barn matar den med små
bitar av smör, jag ligger
på golvet i det varma, gula
ljuset och tänker på gummidockan
med munnen full av smör
Lars Norén dog i covid-19 för några
år sedan, jag har fortfarande
hans dödsannons inramad
ovanför sängen, jag vet inte
varför gummidockan som
ser ut som Lars Norén
ligger i min lägenhet
det är varmt och kladdigt
i det tomma rummet
man har inte burit ut mig
i solen på länge
jag tror att sjukhussängarna
är vackrare så här års
de har kopplat ryggraden till
en gummislang med hennes
fysiologiska nakenhet 
ovanför min säng hänger ett
svartvitt fotografi av Saturnus 
bredvid Lars Noréns dödsannons
jag tänker på Saturnus ibland
när jag inte läser Lars Norén
jag äter bläckfisk till lunch
för att magen inte ska brinna
jag vet inte vad som väntar
kanske en plötslig blixt utan ljud
i hennes varma könsorgan
eller en lever som kryper på plastgolvet
med sin muskulösa mun mot gud
nej, jag vet inte vad som väntar
kanske en utställning
av Natobefäl på moderna
muséet i Rotterdam
där de står uppradade i vita
uniformer av köttslighet
med ultravioletta vapen
nej, jag tror inte att det är det
som väntar, men kanske en dikt
om det psykotiska gräset
där hon ligger naken
och vacker med en ryggrad
av kvicksilver, och de blå osynliga
ögonen som svävar i
hennes smutsgula kranium
nej, ta mig härifrån
tillbaka till gummidockan
som ser ut som Lars Norén
med bitar av smör som smälter
i hans mun, och sedan det
grå, nakna ljuset som faller
över det vackra flugköttet i
mina händer och ödlorna
som bor där