Du har hållit ut.
Byggt tyst,
med händer som blödde
och ett hjärta som höll andan.

Du har gråtit i skugga,
vänt dig inåt när ingen såg,
rest dig mer än en gång
utan applåder.

Du har väntat,
inte passivt –
utan med den där envisa
trötta tron
på att något till slut
skulle möta dig tillbaka.

Och nu –
nu rör det på sig.
Inte med ett brak.
Inte med ett skrik.
Utan med ett dovt
inre dån
som bara den som kämpat hör.

Marken under dig
börjar bära.
Inte för att du hoppat,
utan för att du har
stått kvar
så länge
att världen till sist
började röra sig
med dig.

Det är läskigt.
Det är vackert.
Det är stort.
Men mest av allt –
det är dags.