Resan börjar i skyarnas höjder
Med ivriga händer och starkaste rep
skall vi sänka oss ned, finna guldgula moln
vid den åder som för oss i ett enda svep
till en scen utan motstycke
bergets korall
uppå vilken vi vandrar
bland mikrokristall

Blänk ni gärna, ni gnistrande väsen
För vem har ni gömt er i hundratals år
Vi skall råkas en gång, sedan aldrig igen
och er bild lysa klar över vandrares spår
Där den sköraste pelare
tyst stiger fram
klättrar skenet från lampor
Det droppar, tam-tam

Vattenfallet har stelnat i flykten
Orangegult det flödar mot golvet i sten
och det liknar en orgel med pipor och höjd
fastän löftet om evighet blott är ett sken
Så vi stiger i vinterland
andäktigt in
med dess iskalla glitter
och aktar vårt skinn

Underligt är nästa som följer,
små gula kristaller med doft som av krut,
men det säger oss något om ursprunget till
all den skönhet vi ser innan stunden tar slut
Det blir tyst i vår underjord
skyddad på nytt
ty vi lämnar den orörd
när morgon har grytt.



9/11 2024