I ett rum utan dörrar, där skuggorna ler,
sitter tiden och räknar på allt som försvann.
Där ljuset har flytt och där ingen mer ser,
står jag ensam och viskar mitt namn.

På väggarna kryper ett minne av skrik,
det fastnar i tapet som en rostig devis.
Min spegel är sprucken, men viskar musik,
en vals för de döda i frostbitet pris.

En lykta av ögon hänger på snöre,
den vaggar i vinden som aldrig har blåst.
Och under mitt hjärta så rinner ett före –
ett eko av något jag längtat och bråtts.

Så kom inte nära, du som har ljus,
för mörkret är hungrigt och vet var du går.
Det bjuder dig in, som ett gammalt förtjus,
men stänger din själ bakom rostiga sår.