Poesin är inget
man behöver när man är
mitt på språng i livet,
när allt går bra.

Poesin behövs när allt går sönder,
när mattan dras undan fötterna
och hela världen
försvinner.

När du vill
dö,
men bestämmer dig
för att leva.

Det är då
vi sträcker oss tillbaka
till de större sakerna
som en gång sades –
och där,
i sprickorna,
hittar vi en glimt av tröst,
ett högre perspektiv,
lite frid.

Kanske till och med –
om du vågar –
början på ett helt nytt

liv.