Stadens puls förändras alltid.
Ibland växer den, ibland minskar den –
och ibland tynar den bort och glöms,
såsom naturen tog Pompeii.

Men i min stad ser jag fortfarande fasaderna –
av gamla tider, av nya tider, av framtida tider…

Fasader som reflekterar arkitekturens glömda hantverk
och människans påhittiga lathet –
som en målarduk som glömt penselns omsorgsfulla drag.

Starkare, men inte vackrare.
Ståtligare, men inte lika hänförande.

Men stadens andetag – dess mening för människan –
förblir ett hem.

Likt grottmänniskor samlas vi fortfarande i våra grottor –
kring elden för att berätta historier...

Så som vi samlas i våra städer, våra hem –
kring vårt IKEA-bord och berättar våra historier.

Vi, oavsett tidsålder, vill alltid ha en stad som andas med oss –

en eld att samlas kring,
en berättelse att få dela.