Måsarna gled i skyn och vassen svajade stillsamt vid vattenkanten. Hon satt där på en undanskymd parkbänk i solnedgångens sista timme och blickade mot horisonten. En vacker vårkväll tänkte hon som flytt från vardagen.

Efter ett tag när hon blickat mot horisonten och drömt sig bort, kom en gammal fras upp i hennes tankar.

"I lugnet finns nyckel till frihet, i frihet finns lyckan."

En fras från barndomen, som aldrig riktigt fått fäste. Nu när decennier hunnit gå med ett liv som hon inte hunnit förstå, kom frasen tillbaka.

-Vad var det med lugnet som gav frihet? Var det frånvaro av ansvar, av förpliktelser? Eller.. var det något djupare, något som gick bortom att bara ha tid för sig själv?

Hon tänkte på de gånger hon känt sig verkligt fri. Det var aldrig när hon flydde från något, utan när hon accepterade det som var. När hon vågade sitta med sina tankar, utan att försöka förändra dem, utan att jaga något nytt.

Friheten låg kanske inte i möjligheten att göra vad som helst—utan i förmågan att vara närvarande, att finna lugn i nuet...

Hon upprepade frasen igen "i lugnet finns nyckel till frihet, i frihet finns lyckan" och tog bort blicken från horisonten och såg en båt töjd vid bryggan...

En båt med frihet?