Lösa blad över bordsytan,
samlade försök att gro ur ordens sådd
De fladdrar som tankens spill,
halvfångade skuggor
av det som ville bli något helt

Pennans spets snuddar vid ytan,
men glider förbi kärnan,
förbi det som inte låter sig stavas

Jag försöker hålla kvar ett ögonblick
så som det verkligen var
Hur tystnaden darrade innan regnet

Allt som händer inom mig
är en ocean
Orden är bara nät,
kastade från strandkanten
Kanske fångar de ett skimmer,
en form, en känsla
Men aldrig djupets tryck,
aldrig de tysta strömmarnas drag

Så jag skriver
och skriver om
Lämnar kvar ännu ett löst blad,
en halv sanning

Jag måste låta det duga
Släppa ut det i rymden
att bli sitt eget universum
Kanske någon ska känna igen det