I linnetyg omsorgsfullt bevarat
men ändå tärt av både sol och reva
Har trots allt i plikt förklarat
för oss alla hur det var att leva

Likt ett fönster av tid stilla
att beses av folk i generationer
hur det var i förfädernas villa
ett andetag av gårdags visioner

En veranda byggd i glädjens tid
som bär fram en familj av igår
Kvinnan på bilden utstrålar frid
styrkt av sin själ för hon förstår

Att livet är både sorg och gamman
ty vid hennes förkläde står sonen
hon är hans allt de står samman
och ser hur far prövar jordmånen

Man skymtar torr jord dansa ner
från hans händer hårda av arbete
Jorden tycks ej skänka något mer
plikten tynger hans grå anlete

De varken rör sig eller talar
men fotografiet säger ändå allt
snart flyktade de Sarons salar
spåren skymtar i ögonen överallt

Färgflagorna visar också spåren
likt kläderna som är mer än lappade
De har fått kämpa de gångna åren
styrkta av tron de är ej förtappade

Jag stirrar in i deras vardag
delar omedvetet liv och andetag
tar in deras slit deras sinnelag
blir ett med deras hjärtslag

Önskar blott att skänka hopp om
en bättre morgondag