När folk inte talar klarspråk.
När de pratar utan att säga nåt.

När de är socialt polerade, fina i kanten och kallpratar själlöst om helt ytliga ämnen. När ingenting som sägs har den minsta substans och man efter samvaron fortfarande inte har en susning om vilka de egentligen är, vad de har för åsikter och värderingar, passioner, intressen, bevekelsegrunder.

Nåväl, nog kan man läsa mellan raderna.

För det mesta är den här sortens människor kälkborgare, alltså småskurna och ängsligt fyrkantiga människor som mest är intresserade av sin egen vardag och sina egna karriärer. Bakom deras ord anas en existentiell tomhet och en de allmänna förväntningarnas tama slentriantristess;
de är så mycket samhällsvarelser att de gått helt upp i samhället och gjort dess krav till egna personlighetsdrag. Med resultatet att de låter som personalmöte även privat.

En mer graverande avart är de som lagt sig till med managementlingo och LinkedIn-språk. Där tycks allt hopp ute. Nåt slags jobbpresterande robotmänniskor som tror att man måste vara "pepp" hela tiden och prata som man gör på kickoffen.

Bevare mig väl från dessa människor ty de vet inte vilka de är bakom sina masker. Deras ängslighet gör att de rättar sig efter andra för att passa in i gruppen och i företaget. De anses välanpassade och driftiga. De lever i tiden och följer trenderna. Well, jag ser nåt annat. De har en slags nervositet över sig. Även om de ler stort och självbelåtet anas en djup osäkerhet. Vad händer den dag de inte kan betala sina amorteringar? Vilka är de när alla masker fallit?

Jag gillar raka människor.
Människor som säger vad de tycker.
Hellre kufar och banditer än dompterade kälkborgare.
Jag skiter i vad du jobbar med och hur mycket du har på kontot. I min värld är det helt andra saker som är intressanta.

Vad läser du för böcker?
Vad har du varit med om i livet?