Det är i juli 2011 och Ikväll så jobbar Kent
han med de varma ögonen här på avdelning 2. Min gränspsykos får hela tillvaron att svaja.

1976: Att som barn bli ignorerad och övergiven
mitt i det mest katastrofala supertraumat.
Nu ska vi tänka positivt och optimistiskt
utstrålar mamma. Pappa ligger på bårhuset. Vad tänker han? Vart befinner han sig?

2011: Skötaren Kent är en hygglig människa. Gränspsykos och bipolär depression är inte en trevlig kombination. Doktor Hök går som en stolt härförare genom korridoren. Jag är bipolär men får inte diagnos på nio inläggningar. Vi går och sjunger i en sång om det förlorade livet och hur det känns att vara ingen och ingenting.
En kvinnlig skötare säger åt oss att sluta.

1976: Mamma måste ha blivit kraftigt traumatiserad efter pappas död. Positiv och euforisk stod hon vid spisen och utstrålade handlingskraft. Nu kommer nya strålande och fantastiska tider i vår nya underbara lägenhet. Hennes nya pojkvän som har flyttat in mobbar mig hårt. Pappas döda kropp har inte kallnat på bårhuset och jag förväntas vara glad och positiv. Stark och tålig ska människan vara.

2011: Kent och jag pratar litteratur här på avdelningen. Sven Delblanc, Fjodor Dostojevskij, Birgitta Trotzig och Lars Norén. Det är skönt att inte bara tala om måendet. Att få några droppar kärleksfull vänlighet när man är uttorkad i själen är underbart. Annars är tillvaron här att ligga på sitt rum och stirra i taket, TV-rummet, rökrummet och den inburade balkongen. Sommaren är någonting som jag betraktar på avstånd och inte riktigt verklig. För de friska människorna därute är det sommar, de som har ett anständigt och värdigt liv.

1976: Pappa var på botten av livet och orkade inte med det helvetet. Mammas nye pojkvän och sambo mobbar mig ännu hårdare och min mamma är likgiltig och gör ingenting för att hjälpa mig. Var är hennes modersinstinkt? Det var likadant när de lämnade bort mig i fyra veckor 1966 när jag var ett år gammal för att åka på semester i Europa. Det är sommar och ett grymt surrealistiskt kaos råder och jag kommer på knepet att man kan stänga av, förtränga och kapsla in jobbiga händelser och känslor på ett enkelt sätt. Jag börjar stänga ned mig själv och mitt liv. Allting normaliseras alltmer. Mammas galna attityd, min rubbade uppenbarelse, och styvpappas kolsvarta pedagogik och arrogans. Vi mår bra och allting är helt OK. Vi är en helt normal familj som ingen misstänker har några problem.

2011: Jag får ett överjävligt gränspsykotiskt panikångestanfall sent på kvällen och några skötare skyndar till min undsättning. Jag får några tabletter och det lugnar sigbefter ett tag. Det är skötarnas snällhet och engagemang som hjälper. Besked om Breviks massaker och flera patienters tillstånd försämras. Själv går jag som i en skyddad bubbla och tar inte åt mig. Det kan vara skönt att vara en zombie.

1976: Med rockmusik dövar jag de sista resterna av oro och ångest. Mamma och styvpappa har inte en aning om hur jag mår, vilket tillstånd jag befinner mig i. Jag spelar teater för att ge dem det som de vill ha. Jag är alldeles tom inombords. Jag stänger ned rum efter rum. Mamma är glad som en nypåsatt vårfågel. Styvpappa vet jag inte hur han mår. Han är ett mysterium. Gud kan inte göra något åt den destruktiva processen. Han har väl mycket viktigare saker att bry sig om. I det långa loppet så kommer min strategi att leda till allvarlig psykisk sjukdom. Men vad skönt och befriande det är att stänga av och förtränga och känna euforin flöda. En fantasi om mitt nya coola jag börjar bli alltmer verklig.

2011: Jag går i korridoren på natten när jag inte kan sova. Jag skulle vara väldigt glad om jag hade ett äkta jag. Jag är alldeles tom i skallen. Häckar i rökrummet tillsammans med en ung tjej med skärmärken på armarna. Hennes pappa utnyttjade henne sexuellt i tio år. Hon vågar inte bo ensam och hon vill inte bo tillsammans med någon. Vi ger varandra en kram innan vi går in på våra rum och försöker sova. Man är inte en människa, rman är en psykiatrisk patient. Ett stort och dyrt problem för omgivningen och för samhället. Vi sitter och glor i korridoren ett gäng på den tråkiga eftermiddagen. Vi har inget förflutet och ingen framtid. Vi är ute och seglar och det råder stiltje. Klockan signalerar middag om 45 minuter och det är det enda vi har att hålla oss till. Patienten operasångerskan står och sjunger och hamnar i bältesrummet till slut med kraftigt lugnande via spruta. Man är på dårhuset och det är inte något riktigt liv och man har inte något riktigt liv ute i samhället heller. Om 30 minuter är det spaghetti med köttfärssås. Det är den enda hållpunkten i kaos. Det enda ljuset i mörkret. Allsång på Skansen skär ända in i själen med sin muntra och uppsluppna stämning i krock med allt mitt svarta. Hur kan folk överhuvudtaget vara glada efter massakern på Utöja och allt annat ont som skett i världen? Man är alltså på en psykiatrisk klinik. Ingen psykolog eller psykoterapeut. Man snackar med skötarna en stund. Ens mediciner blir kanske lite korrigerade och visst man återhämtar sig på en tre, fyra veckor men man får ju aldrig chansen att gå till botten med sin livsproblematik. Många som åker in och ut på avdelningar.

1976: Trots att mamma och jag är mor och son och bor i samma lägenhet så har vi ingen kontakt. Jag dras med i den hyperpositiva boomen men jag dålig kontakt med mina känslor. Det är ingen som reagerar på mitt urballade tillstånd. Livet är som en dröm och jag spelar med för att inte göra folk oroliga. Lyssnar på KISS, ett hårdrocksband. Styvpappa är också traumatiserad. Hans son omkom i en trafikolycka för två år sedan. Pappa är inte död, han är i Sydamerika och kommer hem så småningom. Var inte med på hans begravning.

2011: Jag ligger på mitt rum och funderar på hur det ska bli efter utskrivningen. Ska jag fortsätta att umgås med de konstiga omogna människorna? Jag har ju inga andra. Hur de beter sig som patetiska tonåringar när de dricker. Ska jag kunna utveckla mitt skrivande och ge ut en bok? Hur mår mina katter Rasmus och Primus? Jag minns dem nästan inte. Jag känner mig så liten, svag och obetydlig. Önskar att jag hade fler riktiga och fina människor som skötaren Kent som mina vänner. Min sviktande självkänsla är låg men inte tillsammans med Kent. Han bekräftar mina positiva sidor.

1976: Det är så härligt att bara helt enkelt kunna stänga av när det kommer jobbiga känslor och tankar. Då blirbjag upprymd och positiv och verkligen älskad av min omgivning, en fin kille som är duktig. På dåligt humör och om jag är ledsen accepteras inte. Man ska vara stark, positiv och glad helt enkelt. Om tio år kommer det skräck och fasa surrealistiska psykotiska sammanbrottet och jag går under till 100 %. Det är jag lyckligt ovetandes om nu då jag sätter på gruppen The Runaways på högsta volym. Hur mitt liv var innan pappas självmord då vi bodde snett över gatan i ett större radhus har jag överhuvudtaget inte något minne av förutom fotografier där jag ser ut som en glad och sprallig grabb. Nu är jag aldrig så där riktigt lycklig. Jag är traumatiserad.

2011: På avdelningen råder det där märkliga lugnet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det står still men det kanske är inne i mitt huvud bara. Känner mig mörbultad och slutkörd av det vidunderliga och hänsynslösa livet. En kvinnlig skötare säger att jag behöver bygga upp min självkänsla. Hur gör man det? Jag sitter på den inburade balkongen och tittar på fiskmåsarna och känner att det är något svart sorgligt med hela min misslyckade existens. Kanske djävulen som vill ha det så? Som att en förbannelse vilar över hela min familj. Jag är 46 år gammal och jag har åstadkommit nästan ingenting, förutom gett ut en diktsamling och varit en god husse åt mina katter. Väldigt mycket har det handlat om psykisk ohälsa och dess ytterst destruktiva konsekvenser. Jag har inte fått någon chans att växa och visa omgivningen vad jag går för.

1977: Jag är ute och cyklar och plötsligt hör jag mig själv säga högt: det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG BLIR VUXEN. Jag berättade det inte för någon. Jag hade ingen att anförtro mig åt. Jag var stadigt på väg nedåt men mamma var så stark, glad och handlingskraftig. Hon är en främling, jag känner inte den människan. Hon känner inte mig. Jag gömmer mig på mitt lilla rum med bruna tapeter. Jag förtränger och stänger av min molande oro och sätter på en skiva med Six Pistols. Livet går käpprätt åt helvete.

2011: Jag är utskriven och återvänder hem. Det svarta snurrar inte längre i mitt huvud. Lägenheten känns inte som ett hem. Det är ett provisoriskt tillhåll i ett provisoriskt liv Katterna blir glada. De är mina enda riktiga kamrater. En granne har sett till dem, en man ute i marginalen liksom jag. Jag vet inte vad jag ska tycka om honom. Han är konstig på något sätt men det är ju jag också. Vi dricker öl, kastar pil och lyssnar på musik. Det är någonting som är fel på oss men jag kan inte sätta fingret på det. Sommaren passerar och ska bli inlagd en gång till innan året är slut. Det är i avsaknad av kärlek och medkänsla som folk blir psykiskt sjuka. Samhället är grymt och omänskligt i det avseendet. Människornas kyla är den värsta sortens kyla. Det är mörkt och kallt. Det är sjukt och galet.