Mina lungor är fulla av samtid,
av omvärld;
bälgar i livshållningen,
uti livets väldiga oväld

Jag bolstrar mig,
vilar med min tumstock,
kollar varje morgon, varje kväll,
om natten knappat in, dagen ökat på

I drömmen kartar jag på tumstocken
som änglarna på Jakobs stege
med Alla Pugatjova & Jacob Dahlin

Timmarna får fylla varje skrymsle,
vart gömsle
utan att jag lägger mig i

Mig behöver inte flödet
för att flöda,
inte tiden för att tida;
tarvar icke fördriv
när jag låter ansvaret flyga,
flacka, flyta:

kroppen en ansenling på stranden;
en gömsling på Ithakas hynotiserande svall;
ett vaggande & vyssjande mellan galaxer,
i saklös ensamhet
vid tidvattnens långfingrade flöden
under farande kometer och magdeburgerspel

Kroppen gläds i sin hydda
åt självdisciplinens dagligheter
och någotsånär ovansinnga sinnens
fulla bruk

Tidsförloppet gör en sväng kring mig,
som en patrullbil på nattpass,
men slipper ur min iakttagelse
med dessa bokstäver krängande
sig efter några sekunder
– bottenplåtarna till många år & världar –
medan jag äntrar bolstrar
och svävar djupsömnig
ut mellan stjärnhoparna

(Det skrämmer mig
att jag hunnit upp så många böcker
som jag lämnat kvar på hyllorna
till en senare version av mig själv...)