Jag sitter ensam med kaffekoppen och lyssnar till Berlioz.

Är lite bekymrad.

Trots att jag befinner mig på en mycket bra plats i livet.

En stabil bergsplatå varifrån jag kan blicka ner över mitt gånga liv.

Ser tillbaka på allt jag upplevt och gjort
och det känns som om jag har levt flera liv.

Hur jag har hunnit med allt är en gåta.

Och att jag har överlevt är också en gåta.

Skulle jag berätta allt så skulle människor tro att jag hittar på saker.

Mina barn vet mycket, men inte allt.

Många händelser förtjänar bara gå tyst i graven.


Men jag är inte klar än.

Jag har lite kvar att uträtta innan jag sladdar in till döden.

Och varför jag är bekymrad är för att pennan är tyst trots att hjärnan springer.

Jag har inte skrivit så mycket det sista.

Det är i stället penslarna som har talat den sista tiden.

En konstutställning har passerat och en till är på ingående.

Även gitarrerna har vaknat ur sin dvala,
och med dom sångrösten som länge hade tagit ledig.

Fingertopparna är inte längre ömma efter att ha spelat gitarr.

Jag skriver återigen på nya sånger.

Och kameran har fått arbeta.

Och en ny kamera är på ingående.

Fotoprojekten pågår.

Och en fotoresa till Trollstigen i Norge planeras.

Men innan detta blir det Finland, Öland och Spanien.

Jag har skapat massor.

Ändå stressar det mig för att jag inte har skrivit så mycket det sista.

Men jag vet ju så tydligt att allt mitt skapande går i vågor.

Ändå är jag rädd för att tappa det.

Tappa den trogna konsten som är min vapenbroder i livet.

Det kan blåsa hur hårt som helst,
men konsten står där ändå alltid som en orubblig klippa.

Öppnade manuset till nya 6:te boken.

Har kommit en liten bit in i den.

Och har idéer om illustrationer till texterna.

Det är nu jag tvingar mig in i helvetesmaskinen igen att skriva en ny bok.

För att hjärnan har bestämt detta.
Och då har resten av mig ingen talan.

Jag drar mig för febriga Kafkaprocessen att skriva en bok.

För man pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Ibland tycker man att alla texter är skit för att nästa dag
tycka att vissa texter är storartade.

Och utanför min låsta dörr fortsätter samhället
att lemlästa sig själv.

Förfallet fortskrider och politikerna och dom religiösa
får moralen i samhället att ruttna inifrån.

Så mäklaren har varit här och jag letar efter ett hus i obygden
där jag ensam kan skapa och överväga celibat igen.

Någonstans där jag kan se en stjärnhimmel igen.