Jag släcker lampan,
i vars plötsliga tystnad
rester av ljus flyr
in i mörkrets bråddjup,
för att kvävas i ett imaginärt fjärran,
som livsbetingelser i gammal hud,
när levandes och dödas frekvenser pulserar
i nattens transformator

Kroppen koncentreras i mörkrets rymd
till en anonym varelse under takstolarna,
sluten i ett lakan
som i en läskpapperstät hud,
omgiven av namn och adress,
overkliga i gamla migränekons blinda perception,
vari allt är opersonligt
i en balansakt på små marginaler,
i föreställningen om någon som aldrig / alltid funnits