Det var ju orden som stumnade

dessa svårbrutna kalla skrikande år 

hjärtslagen som inte förmådde.

Hon höll andetagen då

just över ytan.

Sans och förnuft lyfter inte gråt

som är fastmurad mot kalla golv

gryningen håller inte tyngden

av sten inuti.

Jag förmådde inget annat

än att förbli.

Som när förlåtsduken gläntas 

och man har sett det som man fruktat 

högst och gått vidare därifrån

Så har hon vidare

som ett begärligt lån.