Det finns ett land som ingen vet om.
Det heter Estland.
Litet, tyst vid Östersjöns kant,
skymt i världens stora atlasrand.

Skogar viskar om gamla sånger,
rötter som stått där i tusen år.
Men landet har burit tunga drömmar
som aldrig riktigt var dess egna spår.

Danskar, svenskar, tyskar, ryssar,
steg i led och ville krossa.
De skrev med svärd i estnisk jord,
förträngde språk och stängde ord.

Pojkar drogs till främmande krig,
där bror blev fiende — mot sin vilja.
Tyska hjälmar, ryska märken,
en delad själ i andras strider.

Men Estland vek sig aldrig helt.
Det höll sin låga, gömd men klar.
Och när tiden vände vinden rätt,
stod folket upp – de reste sig kvar.

Nu är det en plats där tankar spirar,
där innovationens låga virvlar.
Alla hjälper till, bär sitt strå,
förstår att inget är för små.

Här skapas nytt med ödmjuk kraft,
från markens rot till digitalt saft.
Gemensamt ansvar, varje röst,
är med och bygger landets bröst.

Tallinn glänser i kvällens sken,
en stad som rest sig ur ruiner igen.
Men djupt i hjärtat lever kvar,
en viskning om vad som varit — och var.

För frihet är aldrig given fri,
den vaktas av minne och melodi.
Och esten, som burit stormens spår,
vet att självständighet kräver mer än år.