Jag köpte en gurka i måndags. Den såg ut som en gammal professors näsa—viss, vis och lite sned. Jag bar hem den som om den var ett diplom. I köket låg den sen i tre dagar och stirrade dömande på mig varje gång jag öppnade kylskåpet för att hälla upp juice jag inte köpt själv. På fjärde dagen rullade den ut ur kylen av sig själv. Jag svär, den ville bli sedd.

Min katt betraktade spektaklet med en blick som sa: “Människa, du är inte redo för grönsakers revolution.” Jag nickade. Gurkan låg där, som om den väntade på sitt öde. Så jag tog fram smör, salt, och—av någon anledning—en ukulele. Det blev en lunch jag aldrig kommer glömma. Inte för smaken, utan för att jag lyckades sätta eld på en servett och sjöng en sång jag kallade Balladen om den frihetslängtande gurkan.

Ingen applåderade. Men katten gäspade extra långsamt. Och det kändes som något.