"Be kind when you can

Be kind when you can, though
the kindness be little,
'Tis small letters make up
philosophers scroll;
The crystal of Happiness, vivid
and brittle,
Can seldom be cut into very
large bowls.

'Tis atoms that dwell in the
measureless mountain,
'Tis moments that sum up the
century' s flight;
'Tis but drops that unite in
Niagara's fountain,
'Tis rays, single rays, from the
harvest-sun light,

Stone by stone builds the temple
that raises in glory,
Inch by inch grows the child to
maturity's prime;
The jewels so famous in bright,
Eastern story,
Have been nursed, tint by tint,
in the blossom of time.

'Tis grains make the desert-sheets,
trackless and spreading;
'Tis but petals that deck but every
blossom-twinned spray;
There are leaves-only leaves-where
the forrest is shedding
It's gloom till the density shouts
out the day.

A word or a glance which we give
'without thinking'
May shadow or lighten some
sensitive breast;
And the draught from the well-spring
is wine in the drinking,
If quaffed from the brim that
Affection has blest.

Then be kind when you can in the
smallest of duties,
Don't wait for the larger
expressions of love;
For the heart depends less for its
joys and its beauties
On the flight of the Eagle than coo
of the dove."

(allpoetry.com/Eliza Cook;
"Melaia and other poems";
1838)


---------------------------

Min tolkning

Var vänlig när du kan

Var vänlig när du kan, än gåvan
är av ringa art,
som djupa tankar i gemen viskar
lågmält om sin höjd;
lyckans kristall, spröd, och ganska rar,
blåses sällan av karat som gör
en nöjd.

Atomer, det är dom, som ser sig om
i berg, renons på mått,
sekel, står på tur, i gäld till nuet
för sin flykt;
Niagara, en fontän, här samsas
några droppar blott
de är strålar, några strålar av den
skörd som solen bryggt.

Ära, dväljs i tempel, välvt av
staplad sten,
barnet, är ett rågat mått,
som mognar tum för tum;
juveler, de som vida smycka
Österns sken
har av var nyans av blommad tid
ammats i sin mun.

Av korn, är de fält, som sömlöst
väver öknar av sin sand;
blott kronblad smeker blommans
spunna kvist;
löv, är kvar- bara löv-när skogen
tomhänt sår sitt land
dunkel, tills den dag, dess täthet
bärs av egen vikt.

Ett ord, en blick, som tanken ej rår på,
treva i de skuggor av förklarat ljus
dit endast själar når att se;
och vattnet ifrån källan, blir till vin,
för den som törstar, och förmår,
att dricka blott från kanten, för så
vill kärlek ges.

Så ge, vad gott är, om än föga mer
vad plikten mäktar med,
låt ej tiden hägra med sin fägring,
med kärlek bortom vett och sans;
för hjärtat gläds i ringa grad,
av det sköna, i hur örnen gled,
än av det, koo, vi av duvan i sitt
rede, vagt, förnam.

-----------------------------

Eliza Cook, 1818, Southwark - 1889,
Wimbledon, Storbritannien;
poet, journalist, redaktör, författare.

Eliza Cook, var under 1800-talet en
känd och högt ansedd poet och journalist,
och hennes mest kända diktsamling är,
"Melaia and other poems" (1838).

Hon engagerade sig tidigt i "The Chartist
Movement", en rörelse som bl.a
verkade för allmän och lika rösträtt
för män, oavsett förmögenhet och inkomst,
samt förbättrade livsvillkor för arbetare.
Eliza Cook var också en starkt förespråkare
för jämlikhet mellan män och kvinnor,
och för kvinnlig rösträtt.
Hon skrev regelbundet i "Eliza Cook' s
Journal", "the Weekly Dispatch",
"the Literature Gazette" och "New Monthly".


Läs gärna mer av och om Eliza Cook,
via bibliotek, bokhandel och internet.