”Boken” Kap 11

Någon gång kring hans födelsedag, sa pappa Evald en dag vid middagsbordet,

-David, har du hört talas om Korståg i midsommartid?

-Nää …

-Det är ungdomar från olika divisioner inom Frälsningsarmén som åker ut kring midsommar och har möten, oftast på mindre platser. Det här är något som många i din ålder verkligen gillar att göra. Resan pågår i cirka tio dagar. Oftast är det en eller flera ledare från olika kårer i divisionen som tar med sig några ungdomar i egna bilar. Man träffas på den första plats där man ska ha möte och reser sedan tillsammans under hela korståget. Ni sover i logement eller i hem beroende på hur värdkåren ordnat det. Mamma och jag tycker att du ska vara med i år.

Det lät inte som en fråga.

-Är det fler härifrån?

-Det är för tidigt att säga, men vi räknar med att det blir en bil härifrån, det är bara en av ungdomsledarna som sagt ja. Men oavsett om det blir bara du, kommer du att träffa nya ungdomar i din ålder, kanske nya vänner för livet. Du skulle vara en tillgång också David. Mamma har berättat att du har en mycket fin sångröst. Jo då, hon har talat om för mig att ni har övat tillsammans några gånger, i hemlighet … vi ska tro att det kommer med någon pianist som kan ackompanjera dig, det skulle kunna bli höjdpunkten på mötena David, jag tror att du har en framtid inom sången … Vi har en fin present till dig på din födelsedag om du säger ja … vilket vi tar för givet, det här är en chans och ett äventyr du inte vill missa …

Till sin stora förvåning kände David inte omedelbart att det här var det sämsta förslag han hört i sitt liv. Någonting inom honom vaknade till liv, en känsla av nyfikenhet på det helt okända, på det knäppaste av alla knäppa grejer. Varför inte? Han såg sig själv på en arméplattform sjunga solo. Alla blickar på sig. En chans att göra sin egen performance. Han och mamma kunde öva som galningar under våren. Han kunde lära sig några sånger utantill. Den där ”Det ska bli frid på vår jord” till exempel. Den skulle kunna göra succé …

-Jag har redan bestämt mig, det ska bli jättekul. Jag är på! Ha, ha, korståg alltså, my God!

Kan man tänka sig, det började faktiskt bra. Över förväntan. Han och Ing-Marie i hennes folka. Ing-Marie var egentligen solstråleledare, men ville gärna pröva på att hantera tonåringar under speciella förhållanden. Hon var väl drygt tjugo gissade David, glad och rolig. Hon tog ut allt som gick ur folkan. Hundratjugo knyck på de större vägarna. Bilen vibrerade betänkligt, men David berömde henne. Han gillade fart. I Kristinehamn strålade de samman med flera små grupper från olika håll. Tom! Tom Skager, som slagit sönder hans framtand i Norrviken. Och Bullen! Stjärna på piano! Och flera snygga tjejer. Särskilt en. Wow, det skulle kunna bli en thriller. 

Efter en lätt lunch skulle de vidare upp i norra Värmland, mot gränsen till Norge. Det var lite trångt i några av bilarna. Så Bullen och den snyggaste tjejen fick hoppa över till Ing-Maries bil. David hade gärna suttit i baksätet med snyggingen, men det skulle han inte klara. Han blev hemskt åksjuk om han inte satt i fram och stirrade på vägen hela tiden. Så var det jämt. Bullen snackade på om allt möjligt. Han var också från Storköping, men tillhörde en annan kår. Den större i stan. David kände honom inte särskilt väl, men visste att han var en musikalisk begåvning. Något av ett underbarn hade han hört. Tjejen hette Lillan, sa hon. Efter någon timme rastade de kort för att sträcka på benen. David studerade Lillan på håll. Hon var välutvecklad. Såg ut som en ung kvinna. Lite utmanande. Han kunde inte komma på varför han tänkte så, men han blev klart intresserad av hennes vuxna självsäkerhet. Hon visste om att hon var snygg. Det kunde man inte undgå att se. Hon hade make up. Ingen av de andra tjejerna var det minsta målad. Hon hade skor med halvhög klack och en kjol som slutade ovanför knäna. Håret var brunt, kortklippt och sprayat. Snedluggen var ganska lång. Hon skakade den ofta åt sidan med en van knyck. Hennes vita kappa stack ut på ett uppseendeväckande sätt.

Efter en stunds tvekan gick han fram till henne. Hon hade ställt sig lite för sig själv och studerade naglarna på ena handen.

-Hej, har det hänt något, har du gjort illa dig?

-Nej, inget allvarligare än en bruten nagel. Jag var oförsiktig när jag lade in resväskan i bagageutrymmet. Du heter Ulf va?

-Hur visste du det?

-Jag frågade er ledare.

-Jaha minsann, det här började ju bra måste jag säga.

-Hurdå menar du?

-Ja, att du är intresserad av mig. Jag har ingen tjej, men jag skulle gärna vilja kalla dig ”min”.

-Oj, du är rakt på, bara så där, är det din stil? 

-Tja, varför ska man gå omkring och tveka? Den här veckan kommer att gå blixtsnabbt och rätt som det är kommer man att ångra att man var så feg. Jag sitter längst fram i bilen för att jag blir så himla åksjuk. Jag kan inte ens vända mig om för att se vad som händer där bak. Hur kymigt som helst. Kom och sätt dig bredvid mig. Det går att tränga ihop sig. Jag skulle må mycket bättre om du gjorde det. Och så ser man ju Värmland från första parkett du vet …

-Ja, varför inte, ett flott erbjudande måste jag säga. Då kan du börja med att berätta för mig vad du ska bli när du blir stor, ha, ha. Jag hörde att dina föräldrar är officerare. Du kanske ska gå på Krigsskolan om några år …

-He, he, vi kunde ju åka dit tillsammans … Nej, du är galen, det är nog det sista jag skulle kunna tänka mig, jag är inte så het på det här livet egentligen, inte alls. Jag spelar i musikkåren okej, det är kul och den här resan tänkte jag kunde bli en helt annorlunda pryl, ett äventyr du vet, och du då, är du lite äventyrlig eller …

-Vad ska jag svara på det, nja, det skulle jag nog inte säga, men jag är ju här, ensam från min kår, ingen kompis att hålla i handen, det är ett rätt stort steg ändå …

Tillbaka i bilen blev det inte så mycket mer sagt. Lillan tog genast hans hand och lutade huvudet mot hans axel som om de varit ett par i åratal. De sa i stort sett inget under resten av resan. Satt bara där och njöt av närheten. De tryckte varandras händer för att förstärka att de ville höra ihop. David fylldes av den där bekanta känslan av overklighet. Han var aningen kortare än Lillan. De var egentligen påfallande omaka. Han anade att hon var mycket mer erfaren än han. Hon hade säkert haft flera killar. Hon verkade så säker på sig själv. Nästan som att det var lite av rutin att sitta och vara åtråvärd utan att anstränga sig. Vad såg hon hos honom egentligen? Det var skönt att ha henne så nära. En mogen kvinna. Skulle han få kyssa henne? Hon hade en otroligt sensuell mun. Fylliga läppar, målade i rosa och glänsande, vackra, perfekta tänder. 

Första mötet hölls i någon frikyrkolokal i Sysslebäck. Naturen runt omkring var helt magisk med skogsklädda höjder alldeles inpå knuten. Det var ljust som på dagen när mötet drog igång klockan 19. Allsång och mera allsång till dragspel och gitarr. Bullen improviserade och broderade på pianot som faktiskt var välstämt. Det kunde vara si och så med den saken i de gamla dragiga träkåkarna på landsbygden. Mellan sångerna var det meningen att ungdomarna i gruppen skulle vittna. David hade bestämt sagt ifrån.

-Där går gränsen, jag gör det bara inte. Det får räcka med att jag sjunger ett solo. Vittna, nej, jag skalle få total black out och tunghäfta, det vet jag. 

På något sätt lyckades han krångla sig ur det obligatoriska vittnesbördet. Värre var det för Bullen. Han kom inte undan. Före Davids sång skulle han säga något. Han var påtagligt nervös, för att inte säga vettskrämd inför uppdraget. Blodröd i ansiktet gick han fram till talarstolen och stammade fram …

-Du som … som inte är här ikväll, öh … kom å gör´t, ja ni vet vad jag menar, halleluja.

Pinsamt. Grymt att övertala, närmast tvinga en fjortonåring. Någon i salen fnissade.

Bullen skyndade sig tillbaka till den trygga pianostolen och slog an introt till ”Det ska bli frid på vår jord”. David som kunde texten utantill gav allt inspirerad av Bullens fantastiska ackompanjemang. Det svängde rejält i refrängen. På slutet tog han om refrängen en extra gång och vågade sig på några teatraliska gester som skulle föra tankarna till en perfekt värld utan någon sorg och plåga. När slutackordet klingade ut blev det helt tyst. David slängde en blick på Bullen och så slog han ut med armen åt Bullens håll för att framhålla att det var han som var stjärnan. Vilken revansch för honom! Publiken började applådera vilt och somliga tjoade högt. Bullen reste sig och tackade bugande och David kom sig inte för att göra någonting. Han stod bara där och tokflinade. Lyckokänslan var helt otrolig. Han hade aldrig känt något liknande. För första gången hade han sjungit inför publik och det kändes som om dom gillade det. På riktigt. Det här ska bli min grej, tänkte han. Jag är född till att uppträda. Himmel och pannkaka, undrar vad Lillan tänker … Han vände sig åt hennes håll. Hon stod upp och klappade händerna. Han mötte blicken i hennes chockade, skrattande ansikte och mådde bättre än någonsin tidigare. Överväldigad av ögonblicket satte han sig på sin stol och kände sig både generad och oerhört salig på samma gång. 

Innan de visste ordet av led korståget mot sitt slut. Dagarna hade de tillbringat i bilarna på väg till nästa plats. David hade sjungit samma sång i varje möte. Ledarna ville inte höra någon annan, fast han bedyrade att han hade ett par som faktiskt var ännu bättre. En dag sjöng de i flera timmar på något som kallades Klarälvsmässan. Det var en hel del folk i grässluttningen där det hela gick av stapeln. Många stannade och lyssnade på de uniformsklädda frälsisungdomarna. Bullen spelade dragspel lika bra som piano. Han stack ut med sin otroliga begåvning. David visste inom sig att han aldrig skulle komma att matcha Bullen musikaliskt. Den killen skulle kunna gå hur långt som helst. Han spelade redan en massa instrument. I musikkåren på sin kår spelade han euphonium, hade han berättat. David visste att det var ett prestige-instrument med solopartier i de flesta stycken som spelades inom Frälsningsarmén. 

De hann med en avstickare in i Norge. Gruppen spreds till några olika hem för att bli bjudna på lunch. David och Tom lämnades av hos en ensam dam i en liten omålad trävilla på landet. Ett bord var dukat utanför ytterdörren. Hon bjöd på mackor, lyxmackor med massor av pålägg. Ost och skinka, små korvar och rostbiff. Och så någon ursmaskig smet. Som legymsallad typ, men lite stark. David hade aldrig satt tänderna i något så gott. Lunch liksom … Efter ”maten” bjöd hon på kokkaffe och en assiett hjortronsylt. 

-Läcker mix det här, sa Tom, dom kan i Norge, dom har idéer. Jag har varit här en gång tidigare, i Norge alltså. Det är så här dom käkar mitt på dan. Alla käkar lyxmackor till lunch. Jag tycker det är tidernas idé.

David kunde inte annat än hålla med. Han gav ifrån sig en ljudlig rap och klappade sig på magen.

-Så gör dom också i Norge har jag hört. Eller var det i Japan … Äh, det är väl inte så noga. 

Damen skrattade hjärtligt och sprang in i huset. Efter en stund kom hon ut med en cittra.

-Nu ska jag lära er att spela till ”Tryggare kan ingen vara …” Det är inte så svårt, titta på mig bara. Jag spelar ett par gånger så kan ni försöka sen.

David hörde inte först vad hon sa, men förstod när hon började sjunga att det var ”Trygga räkan” som han trodde att texten gick till för bara ett par år sen …

Damen var en bra lärare. Efter en halvtimme eller så, spelade både David och Tom hela versen hjälpligt. 

Hemma i Storköping igen. Lillan hade följt med honom. Hon skulle åka vidare samma dag till Stockholm och Frälsningsarméns årliga kongress. Den började inte förrän på måndag, men hon skulle bo hos släktingar. Hon följde med in på Davids rum där han ställde in sin packning. Han tog av sig på överkroppen för att byta till en ren skjorta. 

-Sätt dig på sängen så länge, jag ska bara blaska av mig resdammet. Sen går vi ner i ungdomsrummet och morsar på dom andra. Det hänger alltid en del typer där du vet, trevliga typer. Sen tror jag mamma Britta har något att äta innan du sticker.

-För första gången är vi ensamma några minuter David. Kom här, vi kan väl gosa lite …

Hon kröp upp i sängen och sträckte armarna mot honom.

-Lägg dig här bredvid mig, jag vill kramas och kyssas … jag tycker ju så himla mycket om dig din knöl …

Så nära en tjej hade han aldrig varit. Inte så intensivt. Lillan var helt underbar att krama och hon pussade andan ur honom. Hon hade hela tiden initiativet. Han var som en total novis som måste ledas i allt, i varje skön … Hon behöll alla kläder på, men lät honom känna på varje del av sin mogna kropp. Hon överöste hans nakna bröst med heta kyssar och gnydde liksom av välbehag. Så lade hon sig på honom med hela sin tyngd. Böjde sig fram och kysste honom. Det var inga små pussar längre. Långa, utdragna kyssar. Hennes tunga sökte efter hans tills han fattade vad hon ville. Otroligt skönt. Galet. Mirakulöst. Han var kär! Och hon också. Det måste hon ju vara. Ingen skulle väl göra så här med någon man inte älskade av hela sin varelse? Hans kropp brann och han skulle vilja mer. Mer och naknare. Men han hejdade sig. Inte av moraliska skäl, absolut inte. Nej, han skämdes för sin kropp. Hon hade redan sett för mycket. Känt för mycket. Det var helt otänkbart att gå längre. De var ju för unga också, det fattade han mitt i upphetsningen, men det hade man kunnat strunta i. Om det inte varit för hans handikapp hade han inte tvekat. Nu slet han sig istället loss så ömt och fint han förmådde och påminde om att tiden gick. Lillan klagade lite skämtsamt och rättade till kläderna. Underbara varelse, tänkte han. Hur är det möjligt? Den snyggaste. Den … Och jag? Det är något som inte stämmer. Gunilla hade han inte heller behövt övertala. Verkligen inte. Hon hade varit otroligt knäckt när han gjort slut. Vad var det med tjejerna? Han var ju inte snygg eller så och liten till växten och … 

När han tvättat av sig och fått på sig en skjorta gick de ner i källarvåningen, till ungdomsrummet. Som han anat var flera av kårens ungdomar där. Inger och hennes kompis Linnea också.

-Det här är Lillan från Skelleftehamn. Vi har precis kommit tillbaka från korståget. Lillan ska åka till Stockholm om ett par timmar. Vi är … man kan väl säga att vi … gillar varann. Jag ska också åka till kongressen. På onsdag. Ska bo på KFUM på Birger Jarlsgatan. Massor av killar ska bo där. Så vi kommer att ses … i Stockholm … det blir min första kongress utan föräldrarna … ska nån av er dit?

Alla skakade på huvudet.

-Jag tror inte att nån ska dit härifrån, inte i år. Kanske nästa, sa Linnea.

David satte sig i soffan. Flera av de andra satt redan kring det låga soffbordet. Favorithörnan. Lillan la sig i soffan med huvudet i Davids knä. Hon drog upp knäna så att någon mer kunde få plats. David tittade ner på hennes vackra ansikte. Han kände en otrolig stolthet och värme. Så här inför de andra, tänkte han, det är ju inte klokt. Han böjde sig ner och kysste henne på munnen. Inte bara en gång. Han kysste henne och kysste henne. De andra bara glodde på dem och sa inte ett ljud. Sådant hade aldrig hänt i den här lokalen tidigare. Man spelade pingis, snackade, ljög och skrattade, men hångla … det fanns inte på kartan. 

I Stockholm krossade hon hans hjärta. Totalt. Förnedrade honom hänsynslöst. Han hade inte sett till henne första dagen. Ändå hade de kommit överens om att ses i Tennishallen vid första, stora mötet. Nu satt han på sin slaf på KFUM och kände sig besviken och vilsen. Mitt i denna självömkan kom hon. På killarnas logement. I släptåg på en lång, mörk, filmstjärnesnygg muskelknutte. Med snabba steg gick de mot hans rum. Hon såg honom i ögonvrån, det var han säker på, men gjorde inte en min. Han fanns inte. Wow, vilket slag. Vilken råsop i magen. Han mådde illa. Ville bara spy. Och gråta. Han gick därifrån. Kunde inte vara i samma byggnad. På måfå gick han gata upp och gata ner. I sin rödtröja som var för liten. Ensam och övergiven. Ingen av kompisarna från Storköping i stan. Det var ju han och Lillan som skulle uppleva allt tillsammans. De var ju ihop! 

Den ensamma promenaden blev ett avgörande steg i Davids liv. Hårdhänt hade livet visat honom hur det egentligen var. Hans romantiska drömmar om kärlek och överlåtelse fick sig en rejäl törn. Var det så här Gunilla hade känt? Hade han krossat henne på detta djävulska sätt? Är det så här vi alla är? Opålitliga och svekfulla. Fanns det något äkta och pålitligt i världen? Och det här med Gud, var inte han lika dan? Om han fanns. Lillan var ju frälsningssoldat. Kristen i kubik. Som en ängel såg hon ut när hon sjöng med i alla hallelujasångerna. Trovärdig och ren. Det sved i bröstet. Förnedringen … att han varit så naiv, så barnslig, så … Han hade verkligen försökt. Satsade på en frälst resa liksom. Tänkte att kanske, kanske ändå att det finns något i det där … Och så låter Gud det här hända … Det är ruttet. Han tyckte synd om sig själv. Kände sig inte så kaxig längre. Inte alls. En sopa var han, värdelös. Någon man kunde utnyttja och skratta åt bakom hans rygg. En inbilsk tok.