När vindar kysst prästgård i dunkelt ljus
och midnätternas månes röst förstummats
Rör sig en stol från vila i prästgårdshus
utan närvaro och för evighet försummats

Den står där i mörker och gungar till
till tysta toner av ett eko som dött
En vagga för mörkrets moder som vill
blott åter vandra bland andra i kött

Ty en gång satte sig en flicka av glas
ensam och sjöng av sorg utan att höras
De fann henne stillsam av dödens extas
men formad av något som borde förstöras

Hennes blick berättade om sorg och död
och okända stunders möten av smärta
Något har falnat borta är hennes glöd
än värre dock var var hennes hjärta

Du tror kanske att vinden kan gunga
men stolen står tryggt i lä på vind
Om natten hörs hjärtslagen så tunga
till rörelse av stolen byggd i lind

Gå ej för nära stolen om du går därhän
den tycks vara formad av okänd natur
Som ej är frände även om den verkar vän
trasat liv är ondskans signums sinekur

Undviken därför stolen för ditt liv
trakteras av mörkret som söker hamn
Stå stark och förståndig var ej naiv
den äger dig om den minns ditt namn
låt dig ej lockas undvik dess famn