Många platser gör en människa
liten –
få platser,
så liten,
att hon märker det.

Men där världen tvingar sig på –
där vidden sträcker sig obegriplig,
där skogen sluter sig tät,
där forsen vrider sig i strid –

där minns hon
att hon inte är alltings mitt.

Där minns hon
att också hon lyder
alltings närvaro.

Det är i stunder som dem –
när hon delar ögonblicket med elden,
i skogens stora omfamning,
mörkrets djupa skuggor –

det är i dessa stunder,
då värmen smeker henne,
vinden viskar i skogens djup,
skuggorna dansar runt henne –

hon skänks en annan klarhet:
att hon ändå finns,
med allting.