På mina farföräldrars grav växer knoppljung

Snötäcket har böjt dem till marken, men de har inte gett upp.

De vita knopparna spränger sig ut från den trötta stammen så fulla av liv att de påminner om en hel dagisavdelning med ystra barn runt en trött förskollärare.

Det är som om knopparna försöker frigöra sig från en stam de vet kommer dö snart. Livet i dem letar sig bort från ursprunget i den böjda stammen och den kompakta mörka jorden, som om det försöker bli fritt från det som en gång var dess ursprung.

Mina farföräldrar visade mig aldrig något sådant, att längta bort, mot något nytt. De var bara där de var och alltid hade varit. Sprungna ur den jämtländska jorden, trygga på sin plats, så närvarande i sin miljö, utan några frågetecken eller yttranden om att vilja något annat. Födda på gården de växt upp på. Fösande kor, hässjande hö, huggande träd, plöjande lägdor. Och jämtskan i deras tal som liksom brummade förnöjt och tryggt till alla runtomkring med en dov klang av självklar äkthet.

Farmor lagade alltid samma goda mat, med en trygg brunsås och pärer skalade så vardagligt effektivt att de alltid hade hastats från en rund till en kantig form.

Farfar hade tre sorters byxor. Vardagsboxan: de man hade hemma, ofta skitiga och lappade. Halv-härrdasboxan: de man hade när man hade ärenden på stan, och sist Härrdasboxan: kostymbyxor som man hade på bjudningar och fina dagar. Han skulle aldrig ha kunnat köpa slitna jeans eller någon annan nymodig form av plagg.

Men ändå sträcker sig knopparna på detas grav sig bort, utåt, mot något annat.

Varför gör de det?

Jag betraktar det märkliga i min syn och ler åt hur fel men ändå rätt det känns att se knopparna kämpa mot något nytt.

Som jag.

Här på den Jämtländska jorden.