Nejlikan från Piatra Craiului, blyg, ren, Under gömda klippor består solen. En levande stråle i sten och frost, En dröm som blommar nära himlen.

På höga åsar, på en okänd stig, Har den fångat livet, så att den inte får vara tyst. En bräcklig blomma, men stolt och klar, Ett tecken på ljuset som stiger i skuggan.

I vinden, obesegrad, Berättar den sin historia om ett heligt liv. Den ber inte om applåder, den ber inte om ord, Den bara blommar i den heta tystnaden.

En juvel i bergets sprickor, Som tiden inte raderar, inte heller det djupa regnet. Den förblir där, på det kalla berget, En hemlig läxa – skönheten går inte förbi. ??

Gömd i klipporna, i hemlighet utbredd, Blommar nejlikan mot zenit, Med milda strålar i den inbäddade stenen, Som en hemlighet som berget har bevarat.

Under den klara himlen, på de höga åsarna, Bär den sin rosa och släta, tysta längtan, I vinden böjer den sig, den låter sig inte besegras, En levande stråle på en okänd plats.

Dess skönhet ropar inte ut till världen, Utan i stenens tystnad föddes den, Liksom en symbol som tiden inte utplånar— En juvel av de uppvuxna bergen.