jag minns vem jag var före förr
när mina genomskinliga ben var som regnet
och mitt klara skelett gick genom väggar som moln
och klappade odjuret innan det fick sitt namn
hur mina silvernålar höll spindeln i sin galax av siden
höll dikena på plats i sina mörka lakan
av larvstadier som ekade mitt minne av rymden
jag fäste kött vid tomheten och höll den tomheten
nära kroppen i vidsträckthet i jämnhöjd med sinnet
du vet, det som lyser
likt vatten som gnistrande pärlor på en vårflod
likt så många längtande andar som håller andan.