Jag är strax under femtio och har börjat tala tyst med kroppen, som om den redan lyssnar på andra röster. Kylskåpet surrar som en gammal släkting som inte vet att den är död. Burken med hjortronsylt står kvar sen jul. Sockrad i kanten, öppnad men inte avslutad – som om tiden själv slickat på den.
Jag äter ett rostat bröd som om det kunde skydda mig. Någonstans i kroppen blinkar ett varningsljus jag ännu inte lokaliserat. Det börjar ofta så, säger någon inuti mig. Med en skugga, ett ord man inte hittar, ett brev som ingen orkar öppna.
Diskborsten har stått stilla i dagar. Den stirrar. Jag har glömt vad den heter. Jag går förbi spegeln och någon är kvar där inne – äldre, vaksammare. Någon som vet hur snabbt allting kan dra sig undan, utan ett ljud, som en våg som glömt att den ska komma tillbaka.