På poeter.se flyter orden som sockerdricka genom ett tonårshjärta. Här är världen antingen ett blommande körsbärsträd eller ett mörker där självkänslan dog redan i förskolan. Antingen skriver man om ögon som glittrar som galaxer, eller så sitter man ensam med sina inre demoner och ett rimlexikon. Det är som om varje poet bär på en diagnos, ett krossat hjärta och ett Instagramfilter av vemod. Självhatet är poetiskt, bristen på självdistans en dygd. Här är det stort att lida, och ännu större att lida vackert. Ingen vill veta hur världen ser ut, bara hur jag känner. Det inre livet är ett skrik i versform, med versaler. Man anar en samtid där narcissismen fått sparken från psykologkliniken och börjat skriva dikter.
Det är svårt att veta vad som är mest deprimerande, texterna, eller att de alltid får fem hjärtan och en kommentar: ”Såå fint! Kram.”