Om man är svag så har man inte förtjänat kärlek, det insåg jag redan som barn. Om man är stark och glad så blir man omtyckt och en i familjen. Jag drabbades när jag var 21 år gammal av ett synnerligen allvarligt psykotisk sammanbrott. Jag fick skylla mig själv som hade umgåtts så mycket med djävulen. De hemska människorna i frikyrkan försökte driva ut demonen ur mig men jag blev bara ännu sjukare. Min mamma var en kristen skenhelig ond ängel med iskall blick. Pappa var ett mänskligt utslocknat vrak som tog livet av sig precis när jag fyllde 11 år. Det var då som jag började stänga av, förtränga, kapsla in, och hålla färgen. Om man är svag så är man en dålig och misslyckad individ som har förtjänat bestraffning och vanvård, det insåg jag redan som barn. De två bränderna som jag anlade 2014 och 2017 var en direkt konsekvens av all skit som jag utsattes för under min uppväxt, och som ledde till att jag hamnade på rättspsyk där jag äntligen fick en adekvat vård och rätt medicinering. Jag är inte skräckslagen för att visa mig svag längre. Det finns inget vettigt alternativ till Gud, kärleken och sanningen. Men vad vilse jag var under min katastrofala uppväxt. Ena dagen så tydde jag mig till Jesus och andra dagen djävulen. Mina föräldrars strikt villkorade kärlek. En hjärntvätt som gör sig lite påmind än idag. Att vara ett barn utan riktiga föräldrar, en utmaning dömd att misslyckas, och så alla andra människor utan medkänsla, respekt och förståelse. Förutom du som älskar mig just för att jag är svag.