I ”Sången om mig själv” ska jaget dö och återuppstå som det älskade gräset – ”Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor” skaldar den amerikanske diktaren Walt Whitman.
Strofen är hämtad ur Whitmans debutbok ”Leaves of grass” från 1855 där texten fortsätter med: ”Hittar du mig inte genast, tappa inte modet, Finns jag inte där du söker, så leta någon annanstans. Vet att jag stannar och väntar på dig”

Men hur kan en 1800-talspoet visa på en möjlig väg ur dagens klimatkris samt ge ett motgift mot dagens främlingsfientlighet?
Den bästa karakteristiken av en 200 år gammal poesi ges tveklöst av Göran Greider. Någonstans skriver han att: ”efter att ha läst Whitman får man lust att gå ut och prata med folk eller vandra i skogen”.
Kanske kan vi lite till mans bli som Whitman och satsa framtiden på mellanmänslighet?

Vår älskade ”grässtråpoet” Harry Martinson (1904 – 1978) varnade tidigt för en alltför uppspeedad samhällsrytm.
Lyssnandet till naturens cirkulära gång gör i Martinsons värld att allt som går under återföds i nya former.
I ”Vägen till Klockrike” (som han själv kallat för Skandinaviens första buddhistiska roman) dör till slut Bolle.
Men vår vän återuppstår i ”Bollesagor”. Efter ”Aniara” kom ”Doriderna”.

Den innersta kärnan i min egen skrivarvärld är tveklöst poesin.
Lyrikens allseende öga som vill skildra världen genom olika versmått.
Ett poem kan i sin koncentrerade form säga lika mycket som ryms på ett tjugotal sidor i en roman. En form av brobyggande:
”Jag valde att skriva poesi för att det krävde minst ordning, minst organisation. Enbart mina tankar och en pennas svärta på vita blad.
En anpassning till naturens andning och havets nötande mot strand.
Närmast den fria ordning som en dag skall komma.”

Lyriken blir ibland som en utsträckt hand mot den som bryr sig.
Supergruppen från 60-talet The Who uttrycker just detta, här med några strofer ur låten ”Behind blue eyes:

”No one knows what it's like To feel these feelings like I do And I blame you.
No one bites back as hard On their anger, none of my pain and woe Can show through.

When my fist clenches, crack it open Before I use it and lose my cool
When I smile, tell me some bad news Before I laugh and act like a fool
And if I swallow anything evil Put your finger down my throat
And if I shiver, please give me a blanket Keep me warm, let me wear your coat

No one knows what it's like To be the bad man, to be the sad man
Behind blue eyes”