Jag vet inte hur jag ska börja denna text, jag vet inte var handlingen ska börja. Det var idag illusionen krossades, jag vill gå i parterapi sa hon, men illusionen har inte varit verklig på flera år. Det borde ha chockat mig, överrumplat mig, fått mig att gråta och skrika, men i stället var det som att livet återigen började. Som att de senaste åren har varit en teaterföreställning och jag endast har väntat på att verkligheten ska komma åter, att hon ska se mig för den jag faktiskt är och nu gör hon det. Kärleken förblindade henne men när kärleken tog slut började hon se och hur kunde kärleken inte ta slut när jag slutade att ge?

Ibland är det skönt att höra att ens största skräck blir till sanning för jag har väntat på den dagen sen första gången jag fick kalla henne min, första gången hon sa jag älskar dig. Jag har väntat på att jag ska fuckaup men jag trodde det skulle vara genom ett misstag, inte att misstaget skulle vara jag. För jag är den jag är men om jag förblir den jag är så kommer jag förlora henne. Är det värt att bli en annan för kärleken? Att offra en del av sig själv? Kanske en del som behövs för att kunna uppnå sann lycka? Ja, för alternativet är olycka.

Jag försöker minnas när förfallet började, när jag började tappa henne, en dag i taget, men inget dyker upp. Det är så min hjärna försöker greppa det här, genom att leta efter en händelse, en tid och en plats, så jag kan gå tillbaka och förändra det men det finns ingen. I stället finns det oändligt med misstag, samma misstag upphöjt i sig själv så många gånger att det inte går att räkna och den vetskapen är så mycket värre för det betyder att jag har sårat den viktigaste personen i mitt liv om och om igen. Dagligen. Brutit ner henne, hennes kärlek, tagit mig igenom hennes murar och rivit ut mig själv från hennes hjärta. Jag lovar, jag ska ta ansvar, jag ska börja göra det och det och det. Tomma ord som gång på gång har brutit ner hennes förtroende. Handlingen har ingen början för den har ännu inget slut och om jag fortfarande är jag när vi når slutet är det slutet för oss också.

Jag vet, det är egoistiskt men jag måste få blicka inåt också och erkänna för mig själv att jag inte heller mår bra i det här. Och med det här menar jag inte mitt och hennes förhållande utan jag menar livet. Kanske är det därför det blivit som det blivit, kanske mår jag som gör för att det är som det är. Oavsett vad blir det ironiskt när jag säger att jag måste bli en annan då jag inte längre vet vem som är jag. Vad definierar mig? Vad definierade mig? När tappade jag bort mig själv? Finns den riktiga jag kvar eller är den personen borta för alltid? Jag vet inte om jag sörjer den förlusten men jag skulle vilja prata med den personen och fråga
Vem var jag?
Då hade jag kunnat besluta om jag är värd att sörjas.
Om den personen är borta för evigt,
betyder det att hon aldrig älskat den person jag är nu?
om jag inte hittar tillbaka
har hon någonsin älskat mig?
eller älskade hon ett minne som inte längre finns ibland oss.

Jag kramade hennes hand
kysste henne i pannan
vi klarar detta
Hon sa
jag hoppas
tror du frågade jag
jag vet inte
och plötsligt kändes slutet mycket närmre