Bertil stod i dörren till hans kontor och vinkade uppfordrande med ena handen.

-Kom in till mig, vi måste prata om jobbet!

Han lät precis som David hade föreställt sig att han skulle låta. Han bröstade upp sig och lade rösten i ett lågt register. Orden kom med högsta möjliga auktoritet. Allt signalerade att honom skulle man bara lyda. Nu! David var inte överraskad, inte alls, men kände sig ändå provocerad. Han fick stålsätta sig för att inte svara med något riktigt dräpande. På något sätt krävde han ändå av sig själv att inte bara ranta efter som en hund.

-Jag kommer, ska bara skicka iväg ett viktigt sms …

-Vad är det du inte förstår? Nu David, nu! 

På bara några timmar hade han förvandlats från en obehaglig besserwisser till en fullfjädrad galning. Röd i ansiktet av ilska spände han blicken i David och visade med all tydlighet att det inte fanns någon förståelse för en underställds behov. ”Lyd blint” var helt klart hans ledarstil. 

Det här skulle bli värre än fruktat. David tog med sig sin dator och följde motvilligt med. Bertil hade fällt upp kragen på sin pikétröja. ”En barnslig signal” tänkte David, ”så har han aldrig gjort tidigare, så urbota fånigt!”

-Jag vet att du och Torsten har ett speciellt förhållande sedan många år, men det är lika bra att vi talar klartext från första början. Jag är inte som han och jag gillar inte att han tänker vara kvar i styrelsen. Det innebär en onödig komplikation. Han kommer att försöka styra på sitt lömska sätt, men det ska du veta, jag kommer inte att tolerera att du springer till honom och söker stöd för dina konstiga infall. Det betyder inte att jag inte tror att det kan finnas något i det vi satt igång med i Albanien, men vi får se, jag är långt ifrån säker på att vi ska hålla på med det där. Det kommer att visa sig ganska snart. Tills vidare får du jobba på med finansieringen, men i tätt samarbete med mig. Du och jag kommer att ha en genomgång varje onsdag förmiddag, där vi stämmer av allt. Och då menar jag allt. Du genomför i princip mina idéer. Jag vet att du ska till Israel om några dagar och att Elda ska med. Det hade jag aldrig gått med på, men nu är det som det är, en semestertripp och inget annat. Jag vill inte att du och Elda pratar business eller tar kontakter i steget utanför våra tydliga planer. Du förstår säkert att jag skulle få reda på om du skulle försöka dig på att köra en egen agenda. Ta det gärna som ett hot, jag skulle inte lägga fingrarna emellan. 

David reste sig från sin stol. Han ville inte höra mer. Det här var en helt omöjlig arbetssituation. När han kommit halvvägs till dörren hade Bertil hunnit före och ställde sig i vägen. 

-Du tänker smita utan att höra mig till punkt. David, din attityd! 

Han ställde sig alldeles inpå David och stirrade honom i ögonen. Han var uppenbart rasande. Hytte med näven som om han …

-Vad gör du, jag måste gå nu, det här ska vi inte utsätta oss för …

-Du går ingenstans förrän du visar respekt och förstår att jag är din chef. Du lämnar inte det här rummet förrän jag är klar med dig och du har förstått att du inte gör som du vill!

David tog upp mobilen ur fickan och slog numret till Torsten. Helt omskakad av situationen lät han flera signaler gå fram. Inget svar.

-Ringer du till pappa, är du inte karl nog att hantera en tillsägelse?

När Torsten inte svarade, slog David numret till Urban. 

-Hej David.

-Hej, jag behöver din hjälp, tror du att du kan komma, jag har fastnat här och …

-Du låter upprörd, vad är det som har hänt, var är du?

-På Bertils kontor.

-Va, men …

-Kommer du??

-Okej, jag kommer men …

Bertil kom ännu närmare och såg galen ut, hotfull och farlig.

-Din ynkliga …

Urban kom in genom dörren och såg helt oförstående ut.

-Vad händer, David du lät …

-Ja, jag är frihetsberövad här och behöver hjälp att ta mig härifrån.

Bertil steg åt sidan och ryckte uppgivet på axlarna.

-Äh, jag vet ärligt talat inte vad som tagit åt honom. Han fick plötsligt för sig att avbryta vårt möte och … jag ville få tala till punkt bara, det är allt, fattar inte varför han överreagerar på det här sättet … drama för ingenting … så onödigt och barnsligt, ni kan gå båda två, jag hör av mig igen David, hoppas vid Gud att du mår bättre imorgon, du borde kanske söka hjälp … jag menar du är helt klart inte alls i balans …

David gick därifrån utan ett ord. Uppskakad, förnedrad och tillplattad satte han sig i bilen och körde ut på motorvägen. Han hade ingen aning om vart han skulle ta vägen i sitt upprörda tillstånd. Hem kunde han inte åka. Inger skulle se direkt att han var uppjagad och arg. Hon skulle garanterat förebrå honom och ta Bertil i försvar. Så var det alltid. Hon hade en kuslig förmåga att alltid ta andras parti, att lämna honom ensam i sin ringhörna. Hon hade förståelse för alla andra, till och med medlidande. I alla sammanhang förebrådde hon honom för konflikter oavsett hur de hade påverkat honom. Aldrig ett ord av förståelse. En fru borde väl stötta sin man? Bekräfta honom?

Han styrde bilen norrut och hamnade så småningom i Nora. Det var inte första gången. Han hade för vana att fly hemifrån när det blev outhärdligt. En räkmacka vid torget i Nora brukade ge lite tröst. Ensamheten i sådana stunder både sved och kändes befriande på samma gång. Han var herre över situationen. Han hade gjort något bara för sin egen skull. Han hade gjort det som fallit honom in. Nu plockade han fram mobilen och öppnade filen med ”Boken”. I stort sett varje dag den senaste tiden hade han liksom smugit sig in i skriverierna om sin uppväxt. Han tänkte att det var hans sätt att ge sig själv den terapi som han antagligen behövde. Det stormade i känslolivet och han anade att mycket av det som format honom till en svag och osäker individ hade sin grund i de tidigaste åren. Kan man någonsin förändras i grunden? Han hade spottat upp sig på senare tid tyckte han själv, men det var också ett mysterium hur det gått till. Det var som att det fanns inom honom en alternativ person, en som fick andra att omvärdera sina invanda mönster, en som kunde röra om i grytan och framkalla starka känslor. Elda skulle ha sagt att det var Anden. Att Guds Ande kopplade på hans ande när förnuftet och de egna förmågorna inte räckte till. Han visste inte vad han skulle tro. 

Han avbröts i sina tankar när ett mejl från Charles landade i mobilen.

Hej David!

Era idéer och förslag har väckt stort intresse i den konservativa gruppen, minst sagt. Det är lite uppståndelse här skulle man kunna säga. Vi måste prata vidare om detaljer och strategier för att få gehör i parlamentet. Det gäller att vara ytterst försiktig. Vi måste använda argument som tilltalar vänstern, argument som de kan hävda ursprungligen kommer från dem. Vi måste slänga all prestige för att nå våra mål. I allt är gröna argument outstanding. Allt som vi kan motivera med ”bra för klimatet” kommer att kunna röstas igenom. Det låter inte klokt, men så är det. Det svåraste kommer att bli asylrätten och allt som har med invandringen att göra. Där måste vi komma fram till en argumentation som vänstern kan köpa. Vi behöver dig i det här. Vi föreslår ett möte i Skopje i Makedonien i maj. Eventuellt kan vi etablera en industri där parallellt med Albanien. Landet har grandiosa planer på att bli en modern industrination. De är fast beslutna att höja sig till en nivå som överträffar Grekland, jag menar ekonomiskt. Det finns en sund rivalitet där om man kan säga så. Det räcker om du kommer. Önskar svar omgående för planeringens skull. Prata inte med någon om mötet, inte ens med Elda, vi är inte säkra på var vi har henne. Formellt är hon ju inte längre din arbetspartner. Det är också en fråga som vi måste lösa. Avslutningsvis: vi avråder från att du tar kontakt med någon i Knesset. Leif har mycket bra kontakter där och är respekterad som en sann Israelvän.

Charles

David läste mejlet tre gånger. Det fanns de som trodde på honom. Han hade gjort avtryck i Bryssel! Med en känsla av tillfredställelse och lättnad, hoppade han ur mejlet och återvände till ”Boken”.

”Boken” Kap 12

Evald stod i dörröppningen och skramlade med nyckelknippan. Klockan närmade sig tio på kvällen och längre än så ville han inte ha ungdomar i lokalerna. Den lilla gruppen masade sig upp ur de älskade sofforna och fåtöljerna som blivit deras självklara ”häng” varje kväll. Ungdomsvåningen, som den numera kallades, i källaren, hade blivit otroligt mysig sedan Evald förmått kårnämnden att satsa på en uppfräschning. En ljusgrön linoleummatta på golvet och en vitmålad vävtapet med grov struktur på väggarna hade gjort underverk med det stora källarutrymmet som tidigare mest använts som skräpförråd. Framför bakdörren till garaget hängde ett stort, mönstrat draperi som täckte hela kortväggen. Pingisbordet användes flitigt av alla. Koronnspelet och de andra spelen likaså. Men mest hängde gänget i de mjuka möblerna och bara snackade. I timtal. Om allt mellan himmel och jord. David hade lite svårt att hävda sig här. Han vakade ständigt på sig själv för att inte göra bort sig. Normalt sett skulle han tagit för sig och kört sin tuffa och arroganta stil för att dölja sin inre osäkerhet, livrädd för att hamna i underläge. Här var det annorlunda. Han hade i största hemlighet fattat tycke för den långa. Inger. Hon skrämde honom fortfarande men det var något med henne som tilltalade honom starkt. Hon var klart snyggast av tjejerna i kåren. En skönhet i hans ögon. Hon rörde sig på ett graciöst och lockande sätt och hon klädde sig alltid modernt. Den korta, permanentade konfirmationsfrisyren hon haft första gången han såg henne, var borta. Hon hade låtit det kastanjebruna håret växa. Nu var det halvlångt och format till page. Luggen var lång och kammad åt ena sidan. Inte för att han i sin vildaste fantasi inbillade sig att han hade en chans på henne, men han ville ändå göra ett bra intryck, inte buffla på som han var van. Han såg henne som helt ouppnåelig, men drömde om henne och fantiserade. 

Den här kvällen var lik alla andra kvällar. Hänvisade till gatan styrde de alla stegen mot korvkiosken ett par kvarter bort. Den lilla planen framför hade blivit den självklara platsen för gängets eftersnack. För skiljas ville man inte. Inte riktigt än. Ibland köpte de en kokt med bröd, eller om man inte hade pengar någon gång, kunde man få en sprucken korv eller betala några ören för ett bröd med senap. David tittade som i smyg på Inger. Hon hade ett sånt där prassel på sig, en slags regnrock av blå nylon som var så poppis bland tjejerna. Regnkappan hade blivit ett modeplagg som användes oavsett väder. Ett tunt skärp i samma material var stramt knutet kring midjan. Med den rosa polojumpern, de snäva, svarta byxorna och de svarta lågskorna var hon det läckraste man kunde se. Det rosa läppstiftet fulländade skönheten och sände behagliga ilningar genom Davids kropp. 

När det ändå till slut började bli dags att bryta upp hände något ytterst ovanligt. I det här gänget var det inte några som hade sällskap med varandra. Alla var bara nära kompisar. Plötsligt sa Larsa:

-Inger, jag följer dig gärna till porten ikväll.

David kände hur det liksom svartnade för ögonen. Nej, det kan inte vara sant! Min himla jubelidiot. Jag skulle ha varit modig och inte så jäkla skraj hela tiden. Larsa! Så klart. Han är framåt. Redan eget jobb. Han skröt ständigt om anställningen i bokhandeln och om hur han på kort tid gjort sig omåttligt populär, kommit med nya idéer och fått påökt redan två gånger. Han var nästan alltid klädd i den där svarta, svindyra skinnkavajen och gick på jazzklubb med vänner på lördagarna, vänner som David och resten av gänget inte visste något om. Och nu skulle han lägga beslag på Inger!

-Nej, det får du inte. Är det någon som ska följa mig till porten så är det David!

Han trodde inte sina öron. Det är inte sant. Så fullkomligt oväntat och omöjligt. Hade han fattat rätt? Som fallen från skyarna stirrade han bara på Inger utan att komma sig för att säga något eller ens röra sig ut fläcken. Men Inger stegade fram till honom, tog honom under armen och drog honom med sig. Ingen fattade någonting. Ville hon skoja. Var det ytterligare ett sätt att göra bort honom, ett grymt sätt att göra honom förlägen och mållös? Skulle hon bara efter några steg släppa honom och med ett skratt gå tillbaka till Larsa och ta hans arm? Som i en dröm lät han sig ledas. Halvvägs till hennes port började han tro på att Inger nog ändå menade allvar. Han tryckte hennes arm lätt mot sin sida.

-Vad har det flugit i dig?

-Vad då, vad ser det ut som?

-Men … du har aldrig visat minsta … 

-Nej, men nu vet du!

De hade nått fram till porten till hennes trappuppgång. Hon bodde på första planet, en halvtrappa upp. Väl inne i trapphuset blev de stående mitt emot varandra, båda osäkra på vad man säger …

David gjorde en ansats att sträcka sig fram för att kyssa henne på munnen.

Inger satte upp sitt paraply som en bom framför honom.

-Vad gör du?

-Det är inte farligt …

Tvekande sänkte hon långsamt paraplyet och slöt ögonen, beredd att bli kysst för allra första gången i sitt liv. Han drog henne till sig och kysste henne ömt och innerligt. Det susade i öronen. Hennes dofter och hennes mjuka kropp! När han släppte henne sprang hon iväg uppför halvtrappan. Innan hon satte nyckeln i låset sa hon med låg röst

-David, jag visste väl att du är den finaste kille som finns!

Overkligt var det. Han var ihop med Inger. Hur hade det gått till? Han hade tittat på henne länge. Tänkt att hon var ouppnåelig. Hon hade skrämt honom första gången de sågs. Men det var nästan två år sedan. Hon hade förändrats. Han tänkte ofta på hennes utseende. Hon var så otroligt snygg. Lång och med en kroppshållning som en celibritet. Alltid snyggt klädd. Håret som hon hade låtit växa ut. Det var inte längre permanentat som då. Det var rakt med lite självfall. Hon hade lagt sig till med en lugg täckte ögonbrynen. Hon var vackert solbränd och smakfullt målad. Den lilla glipan mellan framtänderna förhöjde skönhetsintrycket. Snygg som en filmstjärna. Att de var ihop ändrade egentligen ingenting. De sågs för det mesta med gänget på kåren. Inger och Linnea hängde ihop som ler och långhalm, precis som förut. David kunde vara sur på det ibland. Han ville ha Inger för sig själv, men hon hade nästan alltid något annat på gång. Med Linnea. Vid ett tillfälle konfronterade han Linnea om saken.

-Jag tycker att du kan backa lite Linnea, inte hänga dig på Inger hela tiden. Visst, ni är gamla kompisar och kommer väl alltid att vara, men nu är Inger och jag ihop, förstår du, det betyder att jag vill ha lite av hennes tid, förstår du? Bestäm inte en massa med henne hela tiden …

-Det där får ta upp med Inger gosse, inget av det där är mitt ansvar. Det känns förfärligt orättvist att du går på mig om det här. Och bara för att ni är ihop äger inte du henne inte, det begriper du väl. 

Han kände sig ganska dum. Ett svartsjukt beteende som fått gå ut över Ingers bästa vän. När Inger tog upp det med honom, skämdes han för sitt tilltag och bad om förlåtelse.

-Men du förstår ändå varför jag pratade med henne, eller hur, jag vill verkligen att vi ska göra saker själva, vill inte du det? 

-Jo, vi kan ju börja med att du kommer hem till mig ikväll och träffar mina föräldrar och mina systrar.

Det där hade han inte väntat sig. Han hade sett hennes pappa på håll. På IC-macken där han jobbade extra vissa tider. En jätte till karl. Och dom var inte kristna, trodde han. Dom syntes aldrig till på kårens möten i alla fall …

-Öh, ikväll? På mat eller …

-Ja, till exempel, mamma lagar jättegod mat. Men jag tänkte att det kunde vara bra om ni fick prata lite, lära känna varann. Pappa har nog några frågor till dig skulle jag tro …

-Vadå för frågor?

-Ja, var du står politiskt, om du menar allvar med mig, hur många barn du vill ha och …

-Äh, du är inte klok, aldrig …

Inger gapskrattade.

-Jag driver med dig fattar du väl, det är klart att det inte blir något korsförhör, men jag menar allvar David, jag vill att du träffar min familj. Före det känns det här inte helt på riktigt för mig, förstår du?

-Okej, men jag är skakis, det är jag. Din farsa ser inte ut att vara nån …

-Han är den goaste som finns. Vänta ska du få se. Han kommer att vara rena nallebjörnen. Om han gillar dig …

-Och annars?

-Då har vi ingen framtid.

Hon log brett och gav honom en snabb kyss, men han förstod att det hon sa var sant. Han skulle bli tvungen att göra ett riktigt bra intryck. Läskigt!

Med bultande hjärta steg han in i hallen, strax bakom Inger.

-Hej, här kommer vi och vi är jättehungrig. Vad blir det mamma?

Ingers mamma kom ut i hallen och hejade.

-Pannbiff och potatis. Blir det bra? Hej David, roligt att se dig. Välkommen hem till oss. Hoppas att du ska tycka om min mat.

-Tack, tack, ja jag älskar pannbiff.

-Bra, kom och sätt er då, det är färdigt.

De gick in i  köket. Det var smalt och slutade med en matplats vid fönstret. Man fick klämma sig ner på stolarna som inte gick att dra ut helt på grund av det trånga utrymmet. När de satt sig kom Ingers systrar från ett angränsande rum. De såg otroligt nyfikna ut, studerade honom noga tyckte han. Den minsta hade han sett i söndagsskolan. Hon kunde inte vara mer är tre år sådär. De andra två hade han aldrig träffat. De såg jämngamla ut, men liknade inte varandra alls. Man skulle inte kunna tro att de var syskon. Den ena var väldigt lik Inger tyckte han, medan den andra var liten och tunn med blont hår. Sist av alla kom pappa Eugen. Han var verkligen stor. Två meter, alla gånger, tänkte David. Jeans och vit skjorta, helt uppknäppt. Han var brunbränd och den hårigaste människa David sett. Bröstet och magen vill säga. Håret på huvudet var ganska tunt och bakåtkammat . Han verkade använda brylkräm eller nåt sånt för att det skulle ligga på plats. 

-Hej på dig pojk, sa han bullrande och satte sig på sin plats vid ena långsidan av bordet. David, var det så. Och du kommer från Frälsis. Du förstår att vi kommer att syna dig lite extra på grund av det, eller hur? Men nu äter vi, så får vi prata sen. Här låter vi maten tysta mun, ja, det vill säga, jag får prata, men bara jag. 

Han skrattade högt, men David förstod att det han sa var sant. Det här var herren och auktoriteten i hemmet, den saken var klar.

David åt som en tok. Det var fantastiskt gott. Han var inte medveten om att de andra tittade storögt på honom. När han ätit upp allt, frågade Ingers mamma om han ville ha mer. Han nickade bara och fick en lika stor portion igen. Den försvann också på några minuter. 

När han ätit klart, sist av alla, försvann alla systrarna in på sitt rum. De sov alla fyra i samma rum förstod han. Ingers mamma stannade i köket.

-Kom nu David, sa Eugen, vi går in i vardagsrummet. Du kan sätta dig i soffan. Spelar du kort?

-Eh, nä, vi spelar aldrig kort hemma … jag kan inte …

-Det lär du dig snart, jag ska lära dig vändåtta, det är min favorit, enkelt men kul förstår du.

Han tog fram en kortlek, blandade den och delade ut sex kort var. David kände ett visst obehag vid åsynen av kortleken. Hemma skulle den vara totalförbjuden. Pappa hade ofta ondgjort sig över kortspelandets faror och i tydliga ordalag förklarat att det var ett djävulens redskap för att snärja människor i skuld och misär. Det var dessutom förknippat med en massa brännvinsdrickande, slagsmål och hemfridsbrott …

Eugen förklarade hur det gick till och så körde de en provrunda. Det var verkligen inte det minsta svårt. Man kunde vara lite strategisk förstås, men som i allt spel var det ju turen som avgjorde det mesta. Efter några omgångar var David varm i kläderna.

-Hördu, nu tror jag visst att jag är på fisens mosse, du var mig en djävel, får jag inte rätt kort nu så klår du mig din snorunge.

David höll andan och hoppades att han inte skulle vinna. Men Eugen fick inte kortet han behövde. 

-Sablar, du vinner, har du piss i huvet …

-Nä, har du?

Hjärtat bultade. Skulle han få en snyting nu?

-Ha, ha, det är rätta takter, du är ju en liten kaxig fan, det gillar jag. Förlåt att jag svär, jag ska försöka skärpa mig. Mamma är på mig om det hela tiden, men du vet hur det är, jag menar inget illa. Vi tar väl en vända till. 

De höll på i ett par timmar. David älskade det. De tjafsade och munhöggs. Använde grova ord och tillmälen och gapskrattade hånfullt och triumferande när de vann. Eugen tog en rökpaus på balkongen ett par gånger och Ingers mamma kom in med saft och kakor, men förutom det spelade de oavbrutet och intensivt. Eugen lärde David att blanda leken på ett effektfullt sätt. Det smattrade skönt om korten när han, med en liksom vikt eller spänd kortlekshalva i vardera handen, lät korten sprätta ihop, eller hur man ska säga. Innan kvällen var över, blandade David korten lika elegant och fingerfärdigt som Eugen. Han njöt av alltsammans. Vilken grej! Han hade jättekul. Eugen var helt olik alla män han mött i livet, men helt klart den han gillade bäst. De blev kompisar under de där timmarna. Riktiga kompisar. 

Efter besöket hemma hos Inger, ett besök som följdes av många fler, blev det helt annorlunda mellan dem. Han tillbringade allt mer tid hemma hos henne, blev riktigt god vän med hennes systrar och lindade Ingers mamma Maj runt sitt lillfinger. Efter första gången hade hon visserligen sagt till Inger, ”vad ska du med en sån där liten skit”, men efter ett tag ändrade hon helt uppfattning om honom och behandlade honom som sin egen son. Det hände ofta när han var hos Inger, att de två tog en promenad i villaområdet alldeles intill. De planerade för en framtid ihop med barn och egen villa. De såg ut några hus som de tyckte särskilt mycket om och drömde om att få bo i något av dem om några år. Inger hade börjat arbeta i en familj efter åttan. Det var ett lärarpar på skolan som bett henne börja som hembiträde hos dem. Hon steg upp tidigt på mornarna och cyklade till deras hus. Det var en stor och pampig villa hon hade ansvar för. Två barn ingick. Det var Ingers uppgift att ordna frukost till hela familjen innan de alla gav sig iväg till skolan. Dagarna fylldes av alla uppgifter som hör till ett hushåll. När barnen kom hem från skolan ville de ha något lätt i sig. När paret kom hem ett par timmar senare skulle middagen vara klar, all tvätt struken och hela huset städat och fint. Ibland hade de bjudningar för sina vänner. Då var det Inger som ordnade allt och serverade med vitt förkläde och sjalett på huvudet. Vissa kvällar var hon så trött att hon stupade isäng direkt när hon kom hem. Hon var ju ändå bara femton år. Ofta tog hon hand om sina systrar på helgerna. På något sätt fick hon med dem alla tre till Stadsparken eller till någon lekpark i närheten. Hon gjorde matsäck så att de kunde vara borta hela dagen. Maj hade perioder då hon inte mådde så bra. Hon orkade inte alltid med livet. Hon hade inget fast arbete, utan tog åt sig vissa jobb som hon kunde göra hemma, mest sömnad men också enkla legojobb åt någon skofabrik. David förstod med tiden att det inte var så fett hemma hos Inger. Eugen hade väl tre jobb. Han jobbade på gasverket, men också på IC-macken ibland. På helgerna körde han dessutom taxi. Privat körde han sin gamla Ford Falcon, en häftig veteranbil, krämvit med brun dekor på sidorna. Hur det än var, David beundrade den sega livsvilja som alla i familjen utstrålade. Mitt i allt slit och gnetande med pengar, fanns där en harmoni och sammanhållning som han saknade i sitt eget hem. Ingers familj, de stod närmare varandra på något sätt. De var verkligen en familj där man inte kunde undgå att känna kärlek och värme. De var inte alls religiösa, förutom Inger då, men han tyckte att de var som människor borde vara. De höll ihop och hjälpte varandra. Visst fanns det ett allvar ibland och en undran hur allt skulle bli, men mest var det glädje, bus och upptåg, alltid något på gång, något man gjorde tillsammans. Gällde det en utflykt så var alla med. På somrarna kom släktingarna från Norrland på besök. Det gick att tränga in hur mycket folk som helst i den lilla trean verkade det. På kvällarna var det jam session med sång, musik och lite starka drycker. En av morbröderna spelade dragspel och Eugen höll takten med ett par träslevar på dragspelsfodralet. Han blev riktigt barnslig efter ett par groggar. Mest var det skratt och glädje, men en av morbröderna hade lite dåligt ölsinne som det heter. Blev det en diskussion om någon bagatell, kunde han slå näven i bordet och ropa:

-Nej nu jävlar i min lilla låda, sånt där skitsnack ska man inte behöva höra …

Inger kunde känna det olustigt sådana gånger, även om hon visste att det aldrig skulle gå över styr. Hon tyckte väldigt illa om att sprit och tobak användes i hemmet över huvud taget. På Frälsningsarmén hade hon fått lära sig att allt sådant var synd. Mitt i en harang kunde morbrodern vända sig till henne och fast hon var bara femton år tilltala henne på ett i Davids öron mycket olämpligt sätt:

-Hördu jänta, dig skulle jag inte neka något … men måste du vara så himla religiös, du tycker väl att vi är förtappade förstås, din Gud han kommer väl att straffa oss nu för att vi har roligt, eller vad säger du, är det inte så …?

-Du vet vad jag tycker, jag har inget emot att ha roligt, men superi är inte bra, det förstår man även om man inte är religiös som du säger …

-Äh, du blir bara tråkig och torr av att umgås med frimicklare, är man femton kan man ta sig ett litet glas och släppa loss, det är vad jag tycker! Du är ju vuxen nu jänta …

Så där kunde det låta ibland, men för det mesta var det god och uppsluppen stämning utan några som helst störningar. Alla i familjen såg fram mot somrarna då norrlandsfolket skulle komma ner.

”Boken” Kap 13

David hade dåligt samvete. Inger var annorlunda. Inte för att han hade någon större erfarenhet, men så mycket hade han ändå sett, att det var helt klart så att Inger var något alldeles extra. Hon var otroligt snygg, snyggare än alla han sett hittills, men det var inte bara det. Hon var så otroligt fin på insidan. Hon var god. Han hörde henne aldrig säga ett ont ord om någon annan människa, även om det hade funnits fog för åtminstone en kritisk kommentar. Om han själv sa något negativt om någon, skyndade hon genast till personens försvar. Det fanns alltid en förmildrande omständighet. Hon visade en närmast otrolig tolerans och förståelse för alla. Han kände sig ibland usel i jämförelse. Själv kunde han tycka både det ena och det andra om olika personer och var inte sen med att lufta sina åsikter. Larsa till exempel. Han var en ligist, en kallhamrad plågoande. Skulle Inger ta honom i försvar om hon visste? Larsa bodde med sina föräldrar i våningen ovanför. De var divisionschefer och således Evalds överordnade. Ytterligare en trappa upp bodde en ganska ung, ensam kvinna. Hon hade en vän som tillbringade väldigt mycket tid hos henne. Han var ganska speciell. Troligen var han bara några få år äldre än David, men betedde sig på något sätt som en vuxen. Han var ganska liten till växten och hade svart hår med en sned lugg liknande den man såg på bilder av Hitler. En eftermiddag hade David och Larsa blivit uppbjudna till Siri. När de steg in i lägenheten hade Ronny varit där. Siri hade dukat fram kaffe och saft och lite bröd som hon själv bakat. Hon och Ronny satt redan vid bordet. 

-Hej, vad roligt att ni kunde komma, jag vill att ni ska lära känna min vän Ronny. Han har nyligen flyttat till stan och ska gå med i kåren och, ja han känner ju ingen än som ni förstår …

Medan de fikat hade hon berättat att Ronny faktiskt bodde hos henne tills vidare. Tills han skulle hitta något eget. Han hade alla sina grejer där, berättade hon.

-Ronny, du älskar ju Ulla Billquist, berätta något om det.

David hade aldrig hört det namnet.

-Ni kanske inte vet vem hon var, men hon var en mycket känd sångerska. Ronny har flera av  hennes skivor. Vi spelar dem hela tiden, vill ni höra?

Hon hade gått till en byrå vid fönstret och fört skivspelarens arm till stenkakan som redan låg på tallriken. En mörk kvinnoröst hade fyllt rummet med en svensk sång. Texten var romantisk. Sången lät lite dyster och ödesmättad tyckte David. Han hade tittat på Larsa som hade svårt att hålla sig. Det syntes i hela hans ansikte att han tyckte situationen var dråplig.

-Vad tycker ni?

Ronny hade sett lyckligt förväntansfull ut.

-Har du många skivor, frågade Larsa

-Dom står på skåpet där borta, i skivstället, alla är mina med Ulla. 

-Varför just Ulla Billquist, jag har väl hört bättre om jag säger så. Jag går på Prisma och det är mest engelsk pop du vet och Elvis.

-Ulla var fantastisk, en riktig stjärna. Hon lever inte längre. Hon begick självmord för så där femton år sen, men jag brukar ge henne liv …

-Vadå ge liv?

-Jag har flera klänningar och andra kvinnokläder i min garderob här hos Siri. Ibland klär jag ut mig till Ulla och sjunger hennes sånger. Jag spelar gitarr också …

-Sätter du på dig klänning …?

-Ja, det är underbart att få leva sig in i hur det är att vara kvinna, en berömd artist, vill ni se?

-Nej, det tar vi en annan gång. David, det är väl dags för oss att gå va, vi skulle ju spela den där pingisturneringen du vet …

De hade tackat artigt för fikat och sprungit fnittrande ner för trapporna med tonerna av ”Min soldat” strömmande ner från Siris lägenhet.

-Herre Gud David, han klär sig i klänningar!

-Och gillar stenåldersmusik, sa David, han är väl inte riktigt klok den där va? 

-Vi säger inte nåt till nån om det här David, det får bli vår egen lilla hemlis så länge, jag tycker att vi ska gå dit igen faktiskt och kolla hur knäpp han är egentligen, det blev bara för mycket nu, oj, oj, oj, vilken knasboll!

Det hade blivit många besök hos Siri. Ingen av de andra ungdomarna hade haft en aning om Ronny. Kanske hade någon sett honom komma och gå i huset, men inte reflekterat över vem han var. Under några veckor hade en ny värld öppnats för David. Den här Ronny visste nog inte riktigt om han var kille eller tjej. Vid det här lager var han så trygg med sina nya vänner att han inte höll något för sig själv. Oftast gick han omkring i kvinnokläder i lägenheten och betedde sig på alla sätt som en kvinna. Han hade väldigt mörk skäggstubb, även när han var nyrakad. Det gjorde hela uppenbarelsen ännu mer bisarr. Hans gång var kvinnlig. Hans gester var kvinnliga. Han pratade som en kvinna, men med en mörk mansröst och han kysste Siri på kinden och vänslades med henne som en kvinna gör med sin allra bästa väninna. Han sjöng Ulla Billquists sånger till eget gitarrkomp och låtsades att han stod på någon av de största scenerna i Paris eller London. Han hade inte anat att David och Larsa föraktade honom, att de tyckte att han var en friek och en särdeles patetisk person. Siri hade inte heller anat något. Hon var själaglad över att Ronny var accepterad som han var och att de kunde umgås så ohämmat och okonventionellt. David hade inte haft några planer på att bli riktig vän med Ronny. Men han hade inte heller velat sluta med besöken hos Siri. Det hela var så otroligt annorlunda. Varje gång hade det varit nya incidenter av skum intimitet mellan Siri och Ronny. De var liksom gränsöverskridande. David hade mer och mer börjat se på Ronny som kvinna och känt någon slags oförklarligt obehag när Ronny och Siri allt oftare betett sig som två kvinnor kära i varandra. Intima smekningar och lätta pussar på mun, visserligen på ett lite teatraliskt sätt, men ändå, det var inte normalt, något opassande och närmast förbjudet. Han var fascinerad av spelet och hade aldrig tänkt att han öppet skulle håna eller förråda Ronny.

En eftermiddag hade David fått en rejäl chock. Han var bestört vid tanken på vad som hänt. Han och Larsa hade varit uppe hos Siri. Ronny hade hållit på som vanligt iklädd en tunn sommarklänning, nylonstrumpor och högklackade skor. Bara efter en kort stund hade Larsa fått spel. Han hade börjat skrika och gorma om att Ronny var ett missfoster och att han bara hade låtsas vara hans vän för att få tillfälle att studera en fullständigt pervers person på nära håll. När han var klar med sina verbala yxhugg, hade han grabbat tag i Ronnys skivsamling och sagt till David att ”nu går vi ifrån det här dårhuset”. Halvvägs ner i trappen hade han vänt skivstället upp och ner så att alla skivorna ramlade ur och krossades i tusen bitar. David rös vid tanken. Så fullkomligt plötsligt och obarmhärtigt. Så förnedrande och känslokallt. Och själv hade han inte gjort någonting. Bara sprungit vidare med Larsa ner i ungdomsrummet där Larsa hade slängt sig storgarvande i en fåtölj, synbart helnöjd med sin aktion. 

Skammen förföljde David under dagar. Han hade inte varit hos Siri efter händelsen. Han hade inte för avsikt att ta kontakt med Ronny. Han hade ju inte gjort något, det var ju Larsa som burit sig vidrigt åt. Han kunde inte säga något till Inger. Hur skulle hon reagera? Skulle hon tycka att allt var hans fel? Det var inte helt otänkbart. Hon hade en benägenhet att ursäkta allt och alla, men själv var han inte så säker på att hon skulle vara lika överseende med hans egna fel och brister. Han mådde dåligt av händelsen. Det var så mycket i hela den här historien som var förvirrande, konstigt och obekvämt. Han var medskyldig till sveket. Han hade ju innerst inne tyckt precis som Larsa. Ronny var helknäpp. Men att göra honom så illa? Att förstöra det käraste han ägde, att kasta föraktet rakt i ansiktet på honom efter veckor av spelad vänskap? Så länge han inte själv visade något annat, var han väl lika skyldig som Larsa? Han hade ju inte protesterat eller på något annat sätt visat att han ogillade Larsas beteende. Tvärtom. Siri och Ronny var naturligtvis övertygade om, i sin djupa besvikelse, att han helhjärtat stöttade Larsa, att han varit med på alltsammans. 

Under promenader i området där Inger bodde, pratade de mycket om framtiden, om drömmar och planer. Inger drömde om att bli arkeolog. I Egypten helst. Gräva sig in i pyramiderna, det var hennes starkaste dröm. Eller missionär. I Afrika, bland fattiga och sjuka barn. 

-Alltid när jag lagt en slant i den där bockande negerpojken, sparbössan i söndagsskolan du vet, har jag tänkt på den dag då jag skulle kunna vara på plats och hjälpa barn som han med vård, mediciner och mat.

-Eller också gifter du dig med mig, föder tio ungar och tar hand om mig och dom, var det inte så vi sa?

-Tio ungar, ja det skulle jag tycka om, det vet du, många barn ska vi ha om det blir du och jag, och ett sånt där hus och du skulle tjäna bra med pengar. Vad ska du bli, vad har du för drömmar David?

Hon pekade på en röd trävilla med en stor trädgård full av fruktträd och bärbuskar. Den såg ut att vara byggd för minst femtio år sedan. De hade båda beundrat den många gånger.

-Ingen aning faktiskt, men en sak vet jag bestämt, jag kommer aldrig att bli predikant, som pappa och farfar. Jag vet inte hur jag ska säga, men det är så otroligt mycket med det där religiösa som jag inte klarar av. Du kanske kommer att backa nu när jag säger det här, men jag trivs inte alls med min familj och den kväljande religiositeten som hela tiden påverkar vårt sätt att leva.

-Säg inte det, jag ser något i dig som du nog inte själv är medveten om. Du vet, jag har det där lite hemliga, förmågan att se bakom fasaden. Det har jag efter mamma och mormor. Vi har lite sameblod i oss, det visste du inte. Jag får aningar som vi säger, vet ofta vad som ska hända innan det händer. Ibland är det lite läskigt, men oftast tycker jag att det är bra.

-Vad då, vad ser du i mig då menar du?

-Att du kommer att predika en dag.

-Aldrig i livet, jag har inget av det i mig, du misstar dig. Det mesta jag ser i kåren är dubbelmoral och hyckleri. Om det inte var för att det är kul att spela i musikkåren, skulle jag inte sätta min fot där. Jag är ingen andlig bondfångare. Vet du att Anna P inte får vara med i ungdomsgruppen längre? För att hon dansar balett! Det är synd tycker pappa. Jag blir galen när jag tänker på det. Blir inte du?

-Det är klart att det verkar konstigt, det tycker jag också, men du skulle inte göra så, det vet jag och det är det som är det viktiga, du skulle bli en alldeles fantastisk herde.

-Herde, du måste skämta Inger, det kommer aldrig att hända. Inte bara för att jag ogillar budskapet starkt, jag skulle inte kunna stå inför folk och tala heller, det är nog en av de saker som skrämmer mig allra mest. Jag menar tala om religion och så, saker som är så otroligt diffusa och ifrågasatta. Jag skulle nog kunna tänka mig läraryrket, haha, komiskt egentligen med tanke på vad de flesta lärare tycker om mig, men jag ser vad dom gör för fel, fattar du, jag tror att jag skulle kunna bli en alldeles urbra lärare, men studierna har jag ingen lust med, inte nu i alla fall. Efter realen vill jag ha ett jobb och tjäna egna pengar. Och så tänker jag göra lumpen. Efter det kanske jag är sugen på att börja plugga igen.

-Är du säker på att du vill göra lumpen, det är många kristna som vägrar bära vapen nu?

-Helt, absolut, jag har tänkt ganska mycket på det där, snackat med kompisar i plugget och med killarna på kåren. Ingen av dom tänker vägra vapen. Det är självklart att försvara landet om det skulle bli krig igen. 

-Ja, det är ju helt ditt eget beslut. Jag tänker inte försöka få dig på andra tankar.

David var inte säker på var hon stod i frågan. Hennes sätt att säga det där sista, skulle kunna tolkas som att hon tänkte annorlunda, men han ville inte starta en diskussion om det. Han tänkte gå försiktigt fram med sådant som kunde vara känsligt. Tids nog skulle det visa sig om de hade något så när samma värderingar i kniviga frågor. Han kämpade alltid med en rädsla att hon skulle tappa intresset om han visade sig vara allt för världslig.