I drömmen: I radhuset, trerummaren på väster i Örebro står mamma i vardagsrummet och håller på att bygga/installera en sorts elektronisk pryl på en låg bokhylla, helt godtyckligt och fel. Som besatt håller hon på och tycker att det blir jättebra. Jag är i övre tonåren och står häpen och förbluffad och betraktar henne tills hennes bygge rasar ned i en trasslig hög på golvet. Jag går ut ur lägenheten och på ett närliggande gräsfält står en kvinna som säger till mig: Din mamma är ju helt avstängd känslomässigt!

I verkligheten: All den kärlek som jag aldrig fick under min uppväxt genererade i en extrem kyla, ett inre mörker och förvirring. Jag växte upp i en mycket allvarligt traumatiserad och härjad förträngningsfamilj i vilken locket skulle ligga på. Min storebror omkom i en trafikolycka. Pappa begick självmord. Allt det negativa som existerade i livet förträngde jag och kapslade in, vilket var ett slags euforiskt drogmissbruk. Vart tog den sprudlande glada och lekfulla lågstadiepojken vägen? Vart tog det goda livet vägen, att leka cowboys och indianer i skogen?

Gränspsykotisk blev jag i de övre tonåren och alltmer psykiskt. Snodde mammas gula Golf på fyllan och skulle köra ihjäl mig. Körde av en grusväg oskadad. En aggressiv skuld och skam rakt i ansiktet från min sinnessjuka omgivning vilket gjorde mig ännu mer sjuk. Men jag förnekade att jag hade några problem. Mammas totala inkompetens i ta hand om ett krisande barn. Hennes skräck för svaghet och misslyckande. Stesolid är det som gäller så fort det blir jobbigt. Mamma ett försvarslöst offer i sitt förflutna. Hon kastar i desperation ut mig när jag är 19 år gammal. Jag sitter i min lägenhet i ett surrealistiskt enerverande miljonprogrammet och lyssnar på The Stooges, sjuk och maktlös. Det enda ljuset i mörkret är min gamla vän Anders Tengelin. 

Det skräck och fasa surrealistiska psykotiska sammanbrottet exploderade när jag var 21 år gammal och den extrema mardrömmens konstanta tortyr varade i ett år som kändes som fem år, tills en kvinnlig vän kom till min undsättning och räddade mig. Jag hade två starkt övertygat kristna föräldrar som hade sina psykiska och existentiella problem, sina historier. Man klarar sig inte som en svårt traumatiserad pojke utan en funktionell mamma. För mina fyra äldre syskon var det locket på och förtränga, och en positivism och optimism som var helt absurd och förödmjukande. Det ordnar sig alltid. Så tänkte man och intalade sig hjärntvättade.

Samhällsmaskineriet som bara måste fungera. Människorna som måste anpassa sig och se till att fungera. Jag blev en mycket duktig skådespelare som spelade välmående och glad. Men inom mig växte traumats svarta svulst. Jag valde att bli någon annan. Jag var ett självutplånande barn som gick mot sin undergång till soundtracket av Joy Division och The Cure. Att mörka diaboliska krafter fanns med i dramat tvivlar jag inte en sekund på. Att min mamma befann sig i en sorts inre koma tvivlar jag inte heller på. Att hela min familj skulle ha behövt professionell hjälp är solklart.

Idag: Jag mår bra förutom att jag har haft sömnproblem den här veckan, vilket i kombination med ett trötthetssyndrom blir kännbart. Kräktes häftigt inatt igen psykosomatiskt, posttraumatiskt, vilket har blivit helt klart värre sen Campus Risbergska och det pågående Gaza och Ukraina.
Solen skiner och det blåser. Jag är utmattad i kroppen men måste cykla upp till ICA och handla mat. Winston har varit ute hela dagen och Jussie går av och an. Gud är i rummet.