Snö täcker trappsteg. Tunga skivor snö över gråa avsteg. Där, där fotsteg ska monteras. Där sand fälls för att minska risken för halka.
Snö faller medan den växer. Som en skogsbrand, som i det att den växer försvinner då den förtär sig själv, gör snön en annan omkullkastning. Som den ses falla, reser den sig – i tinnar och kupoler, I torn och breda lager…
Frosten öppnar körtlar som ber om att bli täckta – spott mot krossat glas spräcker rutor och snön gör sitt. För att dämpa, kan tilläggas, snön kan dämpa det med, snön faller i takt, vad som sägs sjunker under dess ljudlösa. Så kall, tills den blir varm.
Inget lovar som snön, vad den håller.

Han vaknade täckt i ett tunt lager is. Omkring stod ännu träden, nonchalant prasslande, de kunde inte förstå hans huttranden och stånkanden. Han rörde försiktigt vid en gren för att resa sig och en kaskad med snö föll över honom. I tvekande skakningar stod han hukad och tog emot dess kalla petningar längs ryggraden

Gränser, de finns även där. Stubbar, granar, linjer dragna. Kottar. Han vågade inte ta något från skogen i vanliga fall, och nu när han försökte ta sig ur den desto mindre. Han kände på sig att den förr eller senare skulle kräva något tillbaka.

Han hörde fotsteg, som ett grötigt mummel i ett sorl av tysta löv. En svart skugglik figur, svarta ben och kängor, lösgjorde sig ur grenverk och stammar. Han var inte långt ifrån cementblocken som husen var byggda på och funderade på att springa. Innan han lyckades röra sig åt något håll syntes ett gevär i den skugglikes händer. En röst sprang ut ur grenarnas mörka omfamning, det var jägaren.

Fan vad den rör sig, mumlade jägaren högt för sig själv.
Skjut inte, skrek han i det att han föll ner i snön och höll upp händerna framför sig och jägarens steg kom närmre.
Jägaren stoppade sig mitt i en rörelse, höll upp geväret och stirrade.
Han andades högt, ett stort väsande kom ur strupen i det att han försökte komma på något mer att säga mot den svartklädda gestalten med geväret. Det var tyst i skogen, tystare nu då det spänt sig som en sträng mellan de tu.
Varför ska jag inte skjuta, sa jägaren till slut.
Jag… för att, jag pratar ju med dig, utbrast han och höll fortfarande upp armarna framför ansiktet.
Det är bara läten, sa jägaren och försökte se förbi de uppsträckta armarna för att studera varelsen framför sig.
Det är kommunikation, jämrade han sig tillbaka. Jag pratar och du svarar, och tvärtom.
Jag har hört djur yla mot mig förut, sa jägaren.
Men du har väl inte svarat dem, skrek han.
Åjo, lite tokig är man väl, skrockade jägaren.
Hör här, jag talar och du reagerar på det jag säger genom att svara tillbaka. Sen ser du väl att jag har armar och ben och… och kläder.
Jägaren suckade. Armar och ben har väl djuren med, och kläder kan man sätta på nästan vad som helst. Man kan klä upp en byrå, om man vill. Jägaren verkade som att han började tycka om den här leken, som varelsen i snön initierat.
Snälla, skjut inte… jag måste gå, bönade han.
Jag har aldrig tyckt om att skjuta djur, sade jägaren och stirrade ett ögonblick blint framför sig. En dag tar skogen tillbaka mig, såsom jag tagit från skogen.
Han kände snön vältra sig in genom jeansen, snart skulle benen börja frysa. Det var dags att han satte igång att röra sig.
Jag måste gå, sa han och sänkte armarna långsamt. Tänker du skjuta efter mig?
Jägaren svarade inte, och han reste sig långsamt med armarna sänkta. Så plötsligt ändrade han sin position, i det att han studerade jägaren som fortfarande höll om geväret. Han satte handen mot byxlinningen, som att han bar på ett vapen. Jägarens huvud tryckte sig emot kroppen, så att ett par dubbelhakor visade sig.
Så här har du nog inte sett ett djur bete sig, väste han medan han långsamt backade, med handen tryckt mot linningen. Skorna gjorde djupa avtryck i snön i det att han rörde sig, mot betonghusen. Jägarens ansikte tycktes honom smälta in i grenverket och den tysta, fallande snön.