Statsministern stod upp i talarstolen, samlade sig några sekunder och sade sedan:

Vi har varit paranoida. Vi har sett vänner som fiender. Fastän vi har sagt att vi har en vänlig avsikt har detta gjort våra vänner paranoida. (Och hur kan vi då döma dem för det?) De såg inte ordet utan handlingen. Och det med rätta. Vi vill rätta till våra misstag. Vi ser nu vilken oreda vi har ställt till med.

Men vi har också varit naiva. Vi har välkomnat våra fiender som vänner. Med söta ord har de dårat oss och gjort också mig själv till en dåre. Först nu ser vi vad vi har gjort. Vi har kompromissat med det som skapar grunden till vår nation. Och gjort att många inte trott på det rätta. (Och hur kan vi då döma dem för det?)

Men det har inte varit förgäves. Nu när vi sett detta ska vi inte göra samma misstag igen. Och vi är alla medskyldiga. Men själv tar jag ett personligt ansvar. Ni får säga vad ni vill om min insats, men jag ville bara säga detta.

Han steg ner från podiet, utan att se sig om, som i trance.