När skuggorna om natten mörkast bliva
och envar har funnit sömnens frid
Då i tystnad börjar tåget sakta driva
genom mörkret bortom rum och tid

Det lyssnar ej till någon tidtabell
drivs ej av kol, diesel eller ström
Styrs av förgångna av dödens kartell
en silverpil av smärta en mardröm

Den som i mörkret dess resa fått skåda
genom natt på tystad stål och sten
Önskar allt ogjort i hjärtslag bråda
ty synen ekar genom både märg och ben

I dess fönster skymtar blek vålnad
blott skuggor av kylas dödliga blickar
Först är de där sedan blott förkolnad
man ser hur livet flyktande tickar

Om dörrar öppnas och du välkomnas på
utan ord utan rörelse manas du fram
Vagnen verkar full sedan helt tom ändå
då är det du som väntas död så våldsam

Så bed till gud att vagnen förblir full
varhelst tåget stannar på din station
Att det ej ännu är där för din skull
stå fast vid din själ vid livets bastion

Flykta ej utan stå stark säger de lärde
se bortom de döda själarnas sinnelag
Rälsfararnas vålnader är fara på färde
ty silvertåget söker svaga andetag