Jag fann en trollfjäril
när månen stod i nedan
hon blev det deja-vu
jag alltid väntat på
för livet är en pjäs
i dubbla akter
först, en tragedi
till sist, en fars
jag minns den första rollen
i min högst privata
himlakomedi
hon som klev ut först
och slog mig öppen
riktningen blev klar
allt som hände sen
kom ur detta
stjärndamm, bara stjärndamm
och jag följde blint
fast min egen sanning
dröjde kvar
i tomma, slitna skor
och ännu går jag vilse
barfota för dig
när jag hör ett vingslag
är det du igen
hon är som du
fast tystare
och hårdare
ett så vackert spöke
måste vara mitt
är det nåt slags hämnd
när fjärilsdamm på vägen rister
själen går till natt
och ingenting kan röras
utan att det brister