1.
Våren var bortglömd
men nu skimrar den i farstun.
Som om vintern aldrig funnits,
fast snöfläckar och inre frost dröjer kvar
tills de smälts av tulpanernas iver.
Som om detta var den enda platsen
där solen skiner: framför
fontänens väldiga bägare,
ett tordyvlarnas avskilda hem.

Och på planen runt den, ett större rike
med barn som ritar bilder i gruset,
där liv snuddar vid varandra, glider isär
i den värld som är april:
magnolians blomblad faller redan av
och ett par trädgårdsmästare
lägger upp planer för våren
i tätskrivna anteckningsböcker
innan regnet återföder dagen.

Längre ut i parken,
under lindarnas ostrukna blad
smeker handen det befriade gräset
medan duvorna prasslar i buskarna.
Blodets minnen av en aningslös skirhet
väcker i ådrornas puls en särskild iver
i Lundagård, på en bänk
ännu kall efter vintern:
det vi är, är det vi söker efter.

2.
Utanför parkens slutar det medvetna -
nyvaken kliver du in på dess grus
och somnar när du lämnar den.
Och minnets hundar skrapar,
klöser mot gränsen,
och morgondagens plikter
stapplar fram i oordning;
Så mycket att greppa, så mycket att släppa –
ett steg tillbaka
kan nå längre än en månads eftertanke.

Men trots att huden är sval av aprilvinden
har orden som ruvat i blodet
samlat sig till glödande kol i ditt bröst –
i ett andetag lämnar de dina darrande läppar
likt röksignaler, i tron att tro kan rubba grunden:
”Se dig själv i vitögat även ensam,
fäktas mot det som förvränger,
och backa in i sanningen;
sök, tills du förlorar dig själv.”

3.
Att söka efter det beständiga,
att söka efter det som kommer tillbaka,
att söka hålla kvar dagen
med gräsfläckig hand
innan solglimrande regndroppar
sköljer bort alla bilder:
även de val du aldrig gjorde skulle lett dig hit -
inte hemmet du sökte, men löftet att det finns,
där tanken är klar och tron är enkel och skir.

Fontänens bägare kunde rymma Miklagård.
Likaså är Lundagård ett sådant välde:
hela parken är full av små städer…
Allt annat må ägas av denna världens makter,
men detta är en fredad plats,
där den som är helt och fullt i nuet
kan få världen utanför parken att stå stilla i tiden,
och för den som läser kan orden bli ett nu,
och kan säga, ”den söndagen var jag i Lundagård.
Möt mig där. Möt mig då.”

Att söka efter världens nav,
den orörliga mitt allt roterar kring,
att tänka sig det här,
där skuggorna rör sig
medan solen vilar stilla
över parkens mitt.

Som på en ladugårdsfest,
det doftar brännvin och vårregn,
ansikten i en ring kring elden
röda av glödens sken
skuggor dansar kring
under aftonens livfulla samtal:
brasan den axel allting vrider sig kring,
stilla i varje enskilt ögonblick.

I regnet nere vid stationen
rullar tågen fulla av drömmar
mot slumrande metropoler.
Världens axel är här:
i det alltid närvarande nuet.