De gick in för landning. Det var mitt på dagen. En buss skulle hämta upp dem och ta dem till hotellet i Jerusalem. Flighten med Norwegian gick direkt mellan Arlanda och Tel Aviv. Elda skulle landa senare på kvällen. Det hade varit lite oklart hur hon skulle ta sig till Jerusalem. Han hade föreslagit att hon skulle ta en taxi eller en buss och gett henne tydliga instruktioner om adressen till hotellet.

På Arlanda hade han ångrat sig. Det var verkligen inte gentlemannamässigt att sätta henne i den situationen. Han pratade med Rolf om att någon borde ta en taxi från Jerusalem och möta henne på flygplatsen. Rolf höll med om att det var det rätta att göra och att det var hur enkelt som helst att fixa. 

-Vi ordnar det från hotellet i kväll. Du kan själv åka och möta henne.

David kände sig lugnare. Rolf hade många års erfarenhet som reseledare i Israel och visste vad han pratade om. David slängde iväg ett sms till Elda och berättade att hon skulle bli hämtad och hoppades att det skulle gå fram.

Den underbara värmen. Inte ett moln på himlen. Bussresan till Jerusalem tog ungefär en timme. Han fick iväg ett kort sms till sin fru. ”Vi har landat. Sitter i bussen till Jerusalem. Varmt o skönt! Puss.” Väl framme fick David två rumsnycklar. Han besiktigade rummen och tog själv det minsta.

Elda ska ha det bästa, tänkte han. Det här ska bli hennes livs upplevelse. Hon är verkligen värd det. 

Taxin dröjde. David blev mer och mer orolig. Vad skulle Elda tänka när ingen var där för att möta henne? Han fick portieren att ringa taxibolaget ett antal gånger för att skynda på dem. Resten av sällskapet satt på terassen med utsikt över staden som nu lös som en diamant på sitt heliga berg. Första kvällen var alltid speciell. Alla kände inte varandra. Presentation laget runt. Förväntan i luften. Tio dagar i Israel.

-Vi har varit här flera gånger, men längtar hela tiden tillbaka.

 Äntligen. David såg billyktorna vid grindarna och skyndade sig ner för trapporna. Araben vid ratten såg helt lugn ut, inte det minsta stressad.

-Nu kommer vi för sent!

David var i upplösningstillstånd.

-Nej då, det är gott om tid. Planet landar 22.50, eller hur? Det tar en halvtimme innan passagerarna är igenom passkontrollen och bagageutlämningen.

David lugnade sig en aning, men var långt ifrån övertygad. Han ville absolut inte att Elda skulle behöva få en otrevlig start på sin drömresa. Allt måste bli perfekt, tänkte han. Perfekt.

-Jag älskar Israel, vilket underbart land ni har här.

David kunde inte tänka sig att sitta tyst i passagerarsätet i en timme. Det skulle aldrig hända. Alltid fanns det något att prata om. Och Israel, wow, han var sprickfärdig av nyfikenhet. 

-Hm.

-Men kriget. Raketerna. Bombandet. Måste det vara så här?

-Det är mycket tragiskt. Mycket, mycket tragiskt.

Chauffören såg beklämd och uppgiven ut. Det var svårt att få igång ett samtal. Han var tillknäppt och fåordig.

-En vägspärr, sa David. Typiskt! Det kommer att sinka oss ytterligare. 

Bilen saktade in. En ung kvinna i uniform och med automatvapnet hängande över axeln stack in huvudet genom sidorutan på förarsidan.

-Vem är hedningen?

-En svensk. Ska möta någon på flygplatsen om en stund.

-Jag vill ha era pass, båda två!

Hon fick passen och släntrade iväg. ”Avsiktligt söligt”, tänkte David. Han kände ilskan stiga inom sig. Han hade bråttom, fattade hon inte det. ”Jag har inget med deras krig att göra”.

Den unga kvinnan kom tillbaka. Nu stack hon in huvudet på Davids sida och ställde en massa dumma frågor. Helt onödiga. Tiden gick.

Till slut lämnade hon tillbaka passen och gav klartecken att fortsätta. Araben suckade uppgivet och såg om möjligt ännu dystrare ut.

De hittade en parkeringsplats alldeles utanför ankomsthallen och skyndade sig mot dörrarna. Nu var det bråttom. Planet hade landat för länge sedan. Måtte det inte vara fel terminal nu, tänkte David.

-Får jag se era pass! 

Uppmaningen var skarp och uttalades av en spinkig ung man i flygplatskläder. ”Inte stort mer än en pojke. Knappt tjugofem”, tänkte David. ”Vilken fräck ungtupp”. 

Den slätkammade stroppen tog deras pass och gick iväg. Efter en stund kom han tillbaka utan passan.

-Jag har konsulterat min supervisor.

-Hur länge kommer det här att ta? He! Vi ska möta en ung kvinna från Albanien. Hennes plan har landat för länge sen. Hon kan få för sig saker. Vi kan missa henne. Nu får ni väl rappa på!

Han fick svara på samma frågor igen.

-Varför är du i Israel? Är du här ensam? Var bor du? Vem ska du möta? Är du beväpnad?

-Är jag beväpnad??

David höll på att gå upp i atomer. Vilken fräckhet! Strula till det för honom på det här sättet. Bara för att visa sin makt. 

-Vilken flight kom hon med herrn?

-Flight PC785 från Istanbul.

-Den är försenad. Den landar nu faktiskt, i denna stund.

David kände en obeskrivlig lättnad. Allt skulle ordna sig. 

Det var ganska mycket folk i ankomsthallen fast timmen var sen, men han såg henne direkt när hon kom ut genom dörrarna från bagageutlämningen. Hon var sig lik. De hade inte setts på över ett halvår. Hon var osminkad. Såg lite trött ut efter den långa resan med flera timmars uppehåll i Istanbul. 

De luftkramades som vanligt och gick genast mot utgången. David tog resväskan. Hon hade bara en. Plus en liten kabinväska.

-Jag har en taxi utanför. Det är chauffören som sitter där borta.

Chauffören satt på stengolvet lutad mot en radiator och såg ut att sova.

David gick fram och petade till honom med foten. Han kom på benen i ett huj.

David kröp in i baksätet bredvid Elda. Inte nära. De satt i varsin ände av sätet. David var noga med att uppträda korrekt. Han satte genast igång och pratade. Frågade hur resan varit. Hur det var med familjen. Och företaget.

-Det har varit fantastiskt att få korrespondera med dig Elda, helt fantastiskt för mig. Särskilt de senaste månaderna när det varit så tufft att bryta igenom. Du har varit ett ovärderligt stöd. Tack för all förståelse, all uppmuntran och alla goda råd. Jag kan inte tacka dig nog. Du är en riktig vän. Hoppas att vi får mycket tid att prata. Det är så mycket jag vill berätta. Det händer ändå fantastiska saker. 

Hör på det här.

För bara några veckor sedan fick min fru en blodpropp i hjärnan. Jag har inte hunnit skriva om det. Vi hade åkt några mil söderut för att äta lunch på en uteservering nere vid vattnet. Det var en fantastisk dag. Soligt och varmt. Den här sommaren har varit alldeles underbar i Sverige. Min svåger var också med. Vi njöt av maten och utsikten över hamnen, där fritidsbåtarna låg i prydliga rader utmed kanalen.

-Nu åker vi hem till mig och dricker kaffe, sa Tore. Vi har glass och jordgubbar.

När vi satt på terassen hemma hos Tore, ringde min mobiltelefon. Jag gick undan och tog samtalet. Det var vår ekonomitjej. Vi pratade väl kanske i tio minuter, inte mer. När jag kom tillbaka till terassen såg Tore oroligt på mig.

-Inger mår inte bra. Hon bara svamlar, hittar inte orden och kommer inte ihåg namnet på er son.

Jag tittade på Inger och såg att hon inte var sig riktigt lik. Jag började prata med henne och märkte genast att det var som Tore sa. Hon förstod inte och kunde inte forma en mening.

Hon blev alltmer förvirrad och förlorade talet kusligt snabbt. Vi tog henne i ambulans till akuten där de genast röntgade henne. Hon blev påtagligt sämre och jag ställdes inför ett svårt val. Antingen skulle de inte göra något och hoppas på en spontan återgång, men hon blev ju bara sämre, eller också skulle de ge henne blodförtunnande medel som förhoppningsvis skulle lösa upp proppen i hjärnan. Det var bara femton procents chans att det skulle lyckas och det var inte en ofarlig behandling. Den skulle kunna orsaka en blödning och ytterligare förvärra hennes tillstånd. Jag var tvungen att bestämma. På direkten. Det var helt fruktansvärt. Jag var inte alls förberedd på att stå där med hennes liv i mina händer.

Jag fick några ögonblicks kontakt med Inger som tycktes förstå situationen.

-Är du rädd, frågade jag.

Hon skakade på huvudet.

-Ska vi göra behandlingen, vill du det?

-Bestäm du, fick hon fram.

Skakande i hela kroppen gav jag klartecken till läkarna och de övriga att starta behandlingen. De arbetade effektivt och metodisk. Det märktes att de hade bråttom. Hjärnans celler är de mest syreberoende i hela kroppen. Det uppstår snabbt svåra skador om blodet inte kommer fram.

-Inom två timmar vet vi om det har lyckats, sa en av läkarna. Då ser man hur funktionerna kommer tillbaka.

Tiden gick. Inga positiva tecken. En sköterska stod lutat över Inger för att se om det skulle komma några tecken på en förbättring. Plötsligt började Inger tala. Men inte på svenska. Jag kände genast igen det. Hennes tungotal. Jag har inte hört henne tala i tungor sedan sjuttiotalet. Hon hade ett ljuvligt bönespråk på den tiden. Nu rann det fram som en frisk vårflod. Alla i rummet hajade till och blickarna vändes mot Inger.

-Nu förstår jag inte vad du säger Inger, sa sköterskan som stod lutad över henne.

Inger talade perfekt det vackra språket, okänt för alla, under flera minuter. Sedan upphörde det. Hon började skaka som i frossa och såg ut att sjunka in i djup medvetslöshet. Hon blev inte bättre. De två timmarna gick och hon var i ett bedrövligt tillstånd. De körde upp henne på intensiven och kopplade henne till flera instrument placerade över sängen. Det var folk runt henne hela tiden som iakttog varje förändring i hennes beteende, redo att sätta in behandling vid behov. Jag hade ringt vår dotter när vi kom in på akuten. Hon var i Stockholm, men kastade sig på första bästa tåg. Vi satt på var sin sida om Ingers säng hela natten. Hon skakade häftigt hela tiden och jämrade sig. Det var fruktansvärt att se hur hon led. Skulle hon dö ifrån mig nu? Jag försökte vid flera tillfällen röra vid henne, för att  lugna henne, men då viftade hon bort mig med en irriterad rörelse. Varje gång. Det kändes konstigt. Det gjorde mig lite ledsen faktiskt.

Tidigt på morgonen åkte jag hem för att få ett par timmars sömn. Vår dotter satt kvar hos henne. Innan jag åkte hade de flyttat Inger till neurologen. Strax efter sju på morgonen ringde jag till avdelningen och frågade när jag kunde komma. Jag ville träffa en läkare.

-Kom vid halv tio. Då har de gått ronden och du kan få prata med en läkare.

Jag åkte dit som avtalat och steg i på salen där Inger låg. De hade fått upp henne i halvsittande ställning. En sköterska satt vid sängkanten och försökte mata henne med yoghurt. Inger vägrade äta och föste undan skeden. Blicken var tom. Rörelserna var spattiga. Ansiktet uttryckslöst. Jag kunde inte vara säker på att hon kände igen mig. Hon försökte säga något men fick inte fram ett ord.

-Hon vägrar äta. Vad ska vi ge henne? Vad tycker hon om?

-Ge henne vanlig filmjölk. Det gillar hon.

När filmjölken kom in tyckte sköterskan att jag kunde mata Inger och försvann. Jag försökte men blev bara avsnäst och bortviftad precis som under natten. Hon var helt klart sur på mig. Hon försökte äta själv. Fumlade med smörgåsen framför sig och lyckades med stort besvär föra den till munnen och ta en pytteliten tugga. Armar och händer löd inte alls. Motoriken var kass. Hon grävde med skeden i tallriken och försökte föra den till munnen. Filmjölken hamnade överallt utom i hennes mun. Hon sölade obeskrivligt en god stund. Ville inte ge upp. Hon hade filmjölk överallt. Plötsligt tog hon tag i tallriken med båda händerna, förde den till munnen och drack! Jag var helt fascinerad. Skulle jag själv ha kommit på en så genialisk lösning?

Jag blev hämtad av en sköterska och förd ut i korridoren. Där väntade överläkaren på neurologen. En man som visste allt om hjärnan. Allt om deras metoder och behandlingar. En man med massor av erfarenhet. Han såg allvarlig ut.

-Ja, tyvärr. Det gick inte som vi hoppats. Vår behandling lyckades inte. Men vi sa ju att det bara var femton procents chans. Vi måste nu beskriva hennes tillstånd som afasi. Det betyder att hon tappat sitt språk. Inger har inget kvar av det. Vi kan inte se någon förlamning. Däremot är motoriken allvarligt störd. Tyvärr måste jag säga att hon kommer att bli kvar här många veckor. Det är en lång och mödosam väg tillbaka. Vi kommer att sätta in vad vi har av arbetsterapi, språkträning och annat direkt efter helgen. Dig vill vi inte se här. Du måste gå vidare med ditt liv. Eventuellt att du kan komma hit en timme om dagen, absolut inte mer. Det är ingen hjälp för varken henne eller oss att du uppehåller dig här. På helgerna kan du komma två timmar. Sen får vi se, så småningom, hur vi kan inrätta livet så drägligt som möjligt för er.

Jag var inte förvånad. Det jag hade sett tydde på en allvarlig hjärnskada. Det hade gått för lång tid. Det förstod jag och det visste läkaren. Kanske skulle hon med intensiv träning kunna få tillbaka något av sitt tal och andra funktioner, men det skulle aldrig bli som förut.

Det var overkligt. Förödande. Skrämmande. När jag åkte därifrån, överväldigades jag av en storm av känslor. Förtvivlan. Oro för framtiden. Hur skulle jag klara av att reda ut det nödvändigaste? Att betala våra räkningar? Allt sådant som jag inte behövt bry mig om på många år? Och hur skulle vi kunna bo kvar i huset? Hon skulle inte klara av trapporna. Och den stora trädgården. Visserligen har hon inte gjort så mycket där på senare år. Du vet att hon varit sjukpensionär i över tjugo år. Att hon opererades för diskbråck två gånger, men att det aldrig blivit bra. Hon har haft svåra smärtor under alla år och ätit högar med smärtstillande medicin. Hon har diabetes och problem med ögonen och utslitna höfter. Och så det här. Det var fasansfullt!

Jag tillbringade kvällen med mina barn och barnbarn. Hemma hos Linda. Hon och Raymond ska skiljas! Det kom som en total överraskning för oss alla på försommaren. Raymond älskar inte Linda längre. Han vill ha sin frihet och hitta sig själv. Linda var krossad. Först det och nu mamma. När jag åkte därifrån sent på kvällen, hem till vårt tomma hus, var jag som förlamad av sorg.

Jag satte mig vid datorn och skickade iväg nyheten till alla våra släktingar och vänner. Jag meddelade också vår styrelse i Alfa men att det som hänt inte skulle påverka mitt arbete. 

Sedan satte jag mig i min favoritfåtölj. Det är tur att vi bor i villa! Jag skrek ut min vrede inför Gud. Jag vrålade som ett sårat djur.

-Hur kan du låta det här hända. Det är inte okej! Har inte Linda fått lida tillräckligt. Det är mer än nog. Du som skapar galaxer på mikrosekunder. Du får fem minuter på dig! Se till att hon blir helad. Jag accepterar inte något annat. Jag kan inte tro på dig om du inte hjälper oss nu. Hur ska jag kunna säga att jag tror på dig, det blir bara är tomma ord. Det tänker jag inte göra!

Jag skrek och gick på i säkert en kvart. Plötsligt fick jag en tanke. Konstigt att jag aldrig sett det så förut. Det var som om någon sa det till mig.

-Du vet väl att Jesus sitter där, till höger om Fadern?

Jag har hört predikningar under många år. Naturligtvis vet jag att det står att Jesus sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. Ändå har jag i min bön, alltså när jag någon gång bett, alltid tänkt att det är till Fadern jag gått. Jesus lärde oss ju att be, ”Fader vår som är i himlen …”

Nu vände jag mig till Jesus som jag aldrig gjort tidigare.

-Bra att du är här! Visst håller du med mig. Visst ber du för oss på samma sätt. Du håller väl med om att det här är totalt fel? Hon måste bli frisk, eller hur? Visst är du väl på vår sida?

Omedelbart kom friden. Jag kunde andas ut. Blev helt lugn. På en gång. Visste att det skulle ordna sig. Jag sov som ett barn den natten. Vaknade tidigt och städade hela huset. Inger skulle ju snart vara hemma igen. När jag var klar med städningen satte jag på vattenspridaren i trädgården. Fixade lite med ett och annat och gick och småsjöng för mig själv. Jag tog fram en madrass och en kudde, klädde av mig allt utom shortsen och la mig att sola. Som jag gjort hela sommaren. Jag var ju tvungen att lägga en grund inför den här resan.

När jag låg där, kom Ingers syster. Hon var uppriven.

-Hur är det. Har du hört något idag. Ska du inte åka ner?

-Jag vet inte hur det är idag. Du vet ju vilken rapport vi fick igår. Den var inte ljus precis. Jag ska äta lunch med några vänner nere i Stadsträdgården klockan tolv. Sen åker väl Ulf och jag ner och hälsar på henne framåt halv fyra.

Hon måste ha undrat om jag också hade fått en knäpp och försvann ganska omgående.

Jag åt lunch med några vänner som planerat. Vi talade en del om Inger förstås, men absolut inte hela tiden. Vi hade en trevlig stund tillsammans, med mycket skratt och glädje. Jag kände mig helt bekväm med det. Det mörker jag upplevt dagen innan var som bortblåst. Jag kände mig förunderligt lätt till sinnes och njöt av sällskapet.

Vid tretiden hämtade jag min son Ulf. Han var ytterst tveksam till att följa med till sjukhuset.

-Jag vet inte om jag klarar att se mamma i det där tillståndet pappa. Jag kan inte.

-Du måste försöka Ulf. Det kan betyda mycket för henne att du kommer. Samla ihop dig och försök. Det kommer att gå bra.

Jag talade till honom som till ett barn fast han fyllde fyrtio i juni. Så sent som i hissen upp till avdelningen var han tveksam till att följa med in. Han var vit i ansiktet av spänning och obehag. Han följde i alla fall med och vi gick förbi receptionen och in i Ingers rum, en sal som hon delade med två jättesjuka karlar.

-Hej, kommer ni, jag har fått talet tillbaka!

Det var inte klokt. Inger satt upp i sängen i skräddarställning, sträckte armarna mot oss och lös med hela ansiktet. Jag höll på att explodera. Ulf kastade sig på knä vid sängen och överöste henne gråtande med kyssar. Det var ofattbart. Hon var helt återställd. Talet. Motoriken. Uttrycket. Hon var tillbaka. Hon hade ”återuppstått” på tredje dagen! När jag lugnat mig något, ringde jag upp alla för att berätta vad som hänt. Linda fattade ingenting. Hon hade ju suttit vid hennes sida när vi trodde att hon skulle dö. Pappa, min syster, Rolf och Sylvia, systrarna … Det var något av det roligaste jag varit med om, att få berätta det fantastiska som hänt Inger.

Efter en stund gick jag ut till sköterskan som hade hand om Inger.

-Vad är det som har hänt, hon är ju helt frisk. Tillbaka. Du vet ju vilken rapport jag fick av överläkaren i går. Du måste ha det i dina papper. Det var ju inte möjligt. Hans rapport var ju nattsvart!

-Ja, jag vet. Och han vet vad han talar om.

-Jamen, hur förklarar du det här då?

Hon log ett brett leende.

-Det är som ett under!

-Jag visste det! Vi har bett till Gud.

-Det är bra det.

Förstår du? Inger är helt återställd. Hon fick komma hem efter bara några dagar. Hon behöver ingen hemhjälp. Ingenting. Hon är som förut. Faktiskt i bättre skick än när hon åkte in. Smärtan i ryggen, som hon lidit av i över tjugo år, är också borta. Fattar du? Min tro har hoppat upp flera våningar. Jag pratar med Gud på ett helt nytt sätt efter det här. Vad som helst kan ske! För vår son Ulf, som säger att han inte tror på Gud, blev det en dubbel tankeställare. På fredagskvällen hade han berättat för sin dotter Stina, sex år, om farmor.

-Stina, farmor är jättesjuk. Hennes hjärna fungerar inte. Hon kan inte prata och hon kan inte äta själv. Hon kan ingenting. Hon kanske inte känner igen dig, förstår du? Hon kanske aldrig blir bättre igen.”

-Äh, hon är frisk i morgon!”

-Men, Stina, du måste förstå att farmor är väldigt, väldigt sjuk!”

-Hon är frisk i morgon sa jag ju!”

Alltså, var fick hon det ifrån, lilla ungen?

Elda lyssnade utan att avbryta en enda gång. Inga frågor. Inget jubel och inga glädjetårar. Ett litet avmätt ”praise the Lord”.

-Vad roligt för er.

Det var allt. David hade förväntat sig ett glädjeutbrott, men det kom inte. Hon var väl trött efter resan. Han försökte föra in samtalet på andra spår, men det kändes trögt. Elda var stel och avvaktande. Spänd på något sätt. Upptagen med sina egna tankar. 

Konstigt.

De kom till hotellet vid midnatt. David hjälpte Elda med resväskan och visade henne tillrätta. De sa ett mycket formellt god natt till varandra.