Studenter vid Göteborgs universitet lär vara
oroliga över hur psykologiundervisningen
bedrivs.
Det ska finnas för mycket ovetenskaplighet
kring psykisk störning och hur man kan
hjälpa en människa.

En känslomässigt lidande människa har
ALLTID fantasier kring sitt lidande.
Hur det har uppstått, vem/vilka som bär
skulden och den gränslöst svåra tanken
att man sitter fast i skiten för alltid.

Kanske man kan hoppa ÖVER detta och
gå direkt på de pedagogiska verktygen
som kbt och liknande terapiformer
använder sig av för att visa patienten
att man är en skicklig terapeut som
hjälper till med att "ta bort" ångesten
och rädslan som personen bär på.

Och det vore väl underbart om vi
människor skulle kunna "repareras"
på det viset...lite som att man drar åt
en skruv i robotens maskineri eller
kanske lossar en annan skruv som suttit
för hårt.

"Dagens psykiatriska patienter" är inte
som Freuds var. Dvs väldigt sexuellt
frustrerade och aggressionshämmade.
Det vi kallar eller kallade "neuros".

Dagens klientel är barn av vår tid med
en problematik som gränsar till vad
en människa står ut med öht för att överleva.

Innan man blivit öppet psykotisk och/eller
hemfallit åt klara planer på att ta sitt liv har
man gått igenom en rad tillstånd som alla
handlar om att göra illa sin egen kropp
på ett eller annat sätt.

Det psykiska lidandet somatiseras mer och mer
så att det till slut ser ut som egna sjukdomar.

Det är som om PSYCHE sakta men säkert
glider iväg och försvinner in i något som
vi tolkar som vår kropp. Men det psykiska
kan inte försvinna. Det är som energin. Det
försvinner inte, det antar bara nya former.

Att vara så djupt olyckligt att bara mat eller
alkohol eller droger eller arbete eller sex....
kan hålla dig flytande, betyder inte att dessa
"hjälpmedel" i sig är sjukdomar med olika
namn som antyder vetenskaplighet utan är
exempel på just det hur PSYCHE idag måste
förvandlas till SOMA för att vi ska reagera.

Jag misstänker starkt att "dagens psykologistudenter"
är lika skadade av tidens melodi som dem
vi för ordningens skull, kallar patienter.

Det som tar en barndom att trasa sönder
tar lika lång tid att "återställa" till något
som går att leva av och med. Lyckan
är troligtvis ett minne blott men kanske
"överlevnaden" efter en god behandling
kan kallas för "att leva".

Och vad nu gäller sättet att komma
framåt i en behandling så handlar det mer
om att kunna skapa en relation med terapeuten
och förhoppningsvis en annan, utanför vården,
än huruvida du som patient bedömer
terapeuten som tillräknelig eller inte utifrån
dennes arsenal av metoder.

Om du själv redan förlorat förmågan att
relatera, leka och bli förälskad så ska du
nog inte skylla det på terapeuten.