


Kasta inte gud på mig!
Det är något djupt obehagligt med människor som går runt med gud som vapen, som argument, som överordnad sanning. Det spelar ingen roll om det är i fromma utrop, välvilligt förklädda välsignelser eller förtäckta hot om evig fördömelse. Mekanismen är densamma: att försöka överta andra människors livsrum med sitt eget kosmiska manus. Religiös påflugenhet är inte bara oförskämt, det är en form av symboliskt våld. Det är att klampa in i en annan människas existentiella landskap och säga: "Du duger inte. Min gud vet bättre. Jag ska rädda dig, vare sig du vill eller inte." Det är kolonialismens lilla kusin, moralens evangelist, en missionär i vardaglig förklädnad. Det mest ironiska? Denna tvångsmässiga gudskastning sker ofta i religionens namn samma religion som predikar kärlek, respekt, ödmjukhet. Men ödmjukheten flyger ut genom fönstret så fort någon får för sig att deras privata relation till en högre makt ger dem rätt att bli andlig överrock åt sin omgivning. Man kan tro, man kan hoppas, man kan tvivla. Men när tron blir ett verktyg för kontroll, för överlägsenhet, för nedtryckning, då är det inte längre tro. Då är det maktspel med helig fernissa. Så till alla er som håller på att kasta gud på folk: behåll honom för er själva. Gud bad aldrig om att bli slängd som en tegelsten i ansiktet på främlingar.
Prosa
av
Hamnkalven
![]() Läst 74 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2025-05-17 15:37 ![]()
|
![]() ![]() ![]() Hamnkalven ![]()
Senast publicerade
Uppläsning: Min avhandlings nemesis Uppläsning: bländad av sin egen förträfflighet Uppläsning: dom där som alltid kysstes Uppläsning: allvarligt talat på poeter.se! Uppläsning: År 1992 och Estonia skuggar oss från stormen en person som är lite för glad i flaskan i orden drömde hon nätterna Hitler ville arbetaren väl med Prora ![]() |