Det finns en särskild sorts översittare som inte nöjer sig med att tro i stillhet, att viska sin bön i det inre rummet eller söka tröst i sin gudomliga relation. Nej, de måste också kasta gud på andra, gärna urskiljningslöst, utan eftertanke, utan inbjudan. Som om tron vore en brandsläckare man får i huvudet snarare än en inre låga.

Det är något djupt obehagligt med människor som går runt med gud som vapen, som argument, som överordnad sanning. Det spelar ingen roll om det är i fromma utrop, välvilligt förklädda välsignelser eller förtäckta hot om evig fördömelse. Mekanismen är densamma: att försöka överta andra människors livsrum med sitt eget kosmiska manus.

Religiös påflugenhet är inte bara oförskämt, det är en form av symboliskt våld. Det är att klampa in i en annan människas existentiella landskap och säga: "Du duger inte. Min gud vet bättre. Jag ska rädda dig, vare sig du vill eller inte." Det är kolonialismens lilla kusin, moralens evangelist, en missionär i vardaglig förklädnad.

Det mest ironiska? Denna tvångsmässiga gudskastning sker ofta i religionens namn samma religion som predikar kärlek, respekt, ödmjukhet. Men ödmjukheten flyger ut genom fönstret så fort någon får för sig att deras privata relation till en högre makt ger dem rätt att bli andlig överrock åt sin omgivning.

Man kan tro, man kan hoppas, man kan tvivla. Men när tron blir ett verktyg för kontroll, för överlägsenhet, för nedtryckning, då är det inte längre tro. Då är det maktspel med helig fernissa. Så till alla er som håller på att kasta gud på folk: behåll honom för er själva. Gud bad aldrig om att bli slängd som en tegelsten i ansiktet på främlingar.