Alltmedan kvällen regnar, ringar in oss i sin meningslöshet; i sin långsamhet, likt en frihetslängtan ovanför Universums bur...

Stör oss inte. Låt oss förbli ensamt ostörda.


Vi orienterar oss längs med regnstänket på gamla maskroskantade grusvägar, men molnens lämnade kännetecken blir snart borttynande under solskenet.


"Allt blir vackrare med regn på.", det säger du mjukt och frånvarande. Nu hoppar du demonstrativt i regnpölar med målet att stänka ner mig. Det är sorgligt för dig att något aldrig kan duga för dig: Att något aldrig kan vara tillräckligt utan dina önskade förbättringar...


Fy.


*

Medan du skrattade missade skymningen att få synas.